31 maj 2018

En målsägande får mycket papper

I början av året hade vi inbrott på vårt torp i Bergslagen. Boven greps och dömdes till fängelse och utvisning. Vi blev instämda till tinget i egenskap av målsägande. Det var en ny upplevelse, att få vara med vid en rättegång. Totalt var det en process som pågick i flera månader, från polisanmälan till tingsrätt, kronofogde och kriminalvård. Vi fick många brev med dokument, blanketter och information. Jag tror att detta kunde effektiviseras genom utökad samarbete mellan de olika myndigheterna. En satsning på språkvård här och var skulle inte skada.

Det började med att vi gjorde en polisanmälan. Den resulterade i sex sidor för anmälan plus fem sidor med information från polisregion Bergslagen, med huvudkontor i Örebro.


När rättegången var över kom domen. Den skickades till alla som var målsägande. Boven hade gjort sex inbrott och antalet målsägande var 12 personer.

Eftersom vi hade begärt ideellt skadestånd (som vi inte fick) för alla som nyttjar vårt torp, dvs. bl.a. våra barn och barnbarn, var även de målsägande. 

Alla målsägande fick varsitt exemplar av domen med post, även våra minderåriga barnbarn.

Domen var på 13 sidor och bilagorna på 17 sidor plus information på ytterligare tre sidor. Totalt 33 sidor.











Jo, vi fick ett byråkratiskt brev med citerad lagtext plus en blankett. Man ville veta om vi vill få veta vilken anstalt han sitter på, om han rymmer eller fritas, får permission, när han släpps m.m. Vi fick också svarskuvert som var frankerade med julfrimärken (!) samt adresserade till den anonyme C. Lööf i Malmö.



Det blev en hel del papper, det här. 

Lägg sedan till förundersökningen på totalt 450 sidor, som vi dock inte fick med automatik. Om vi hade begärt ut den på papper hade det kostat oss en tusenlapp i exeditionskostnad. Vi gjorde inte det utan lyckades flirta med en vaktmästare på tingsrätten och fick den nedladdad på en cd-skiva.  Alltid något.

Jag är övertygad om att denna process skulle gå att förenkla och förbilliga. Men det skulle kräva att polisen, tingsrätten, kronfogden och kriminalvården samarbetade om enklare rutiner. I det arbetet skulle en språkkonsult få häcken full. En del texter var acceptabla, men andra var inte det.

Sen har vi skadestånden. En stor del av rättegången upptogs av att presentera och diskutera skadestånden. Eftersom både vi och rätten visste att boven saknade tillgångar var dessa diskussioner i stort sett onödiga. 

Ett förenklat skadeståndsförfarande borde tillämpas då man redan i förundersökningen kan konstatera att boven inte äger något utmätningsbart. 

PS. Tillägg den 1 juni 2018

 I dag fick jag mejl från Fosieanstalten utanför Malmö där boven sitter inne. Man meddelade mig att han blir villkorligt frigiven i mitten av december i år, alltså efter bara ca nio månader i fängelse.Det blir en rejäl rabatt. Han fick ett år och tre månader och utvisning med förbud att återvända före 2023. När han släpps ur fängelset tar gränspolisen hand om honom och ser till att han förpassas till sitt hemland Palestina. Kan man inte göra det direkt sätts i han i förvar tills det blir dags att ge sig av. Kedjan är lång: vanliga polisen, tingsrätten, fogden, kriminalvården och gränspolisen.











28 maj 2018

Vårt torp i Bergslagen har fått diplom

Jordbrukareungdomens Förbund (JUF) och 4H samt Förbundet Skog och Ungdom (FSU) fyller 100 år i år. Det manifesterade man genom att dela ut släktgårdsdiplom till gårdar som varit i samma släkts ägo i mer än 200 år. Diplomen delades ut på Skansen i söndags, dvs. 27 maj. Jag var där och tog emot ett av diplomen. Senast man delade ut sådana här diplom var för drygt 70 år sedan.


För flera år sedan tipsades jag av en god vän att man kunde ansöka om släkt-gårdsdiplom. Jag gjorde det och noterades hos JUF och  fick i avvaktan på diplomet ett så kallat släktgårds-bevis.

De första släktgårds-diplomen delades ut 1928 och enbart i Örebro län och till gårdar som varit i samma släkt i 100 år. Det var länets hushållningssällskap som låg bakom. De följande åren spred sig diplomerandet över landet. Det blev en rikstäckande begivenhet och gränsen höjdes till 200 år.

Senast det skedde en diplomutdelning var i mitten av 1940-talet. Men i år skedde det igen. Denna gång av JUF som firade sina 100 år. FSU och 4H är avknoppningar från JUF och stod därför också bakom liksom hembygdsrörelsen och släktforskarna.

Vårt torp uppfyllde kraven

Det var 2 500 gårdsägare runt om i landet som hade ansökt om årets diplom. Många underkändes då de inte uppfyllde villkoren: 1) Att ha varit i samma släkts ägo i minst 200 år och 2) fortfarande vara klassat som en skogs- eller jordbruksfastighet. Men det var inte nödvändigt att det brukades som ett jordbruk. Kvar att få diplom var 800 fastigheter runt om i landet.

Villkoren stämde för oss så jag ansökte för vårt lilla torp i Bergslagen har funnits i min frus släkt sedan 1778. Det var en förfader till hennes morfar som flyttade dit då. Han hette Lars Ersson Äldre (1750-1836).

Utdelning på Skansen

Av de 800 gårdarna var det 200 som hade valt att hämta sina diplom på Skansen i Stockholm. De flesta släktgårdarna som diplomerades låg i södra Sverige, framför allt i Småland och Skåne. Från Västmanland var det bara tre släktgårder, varav en var vår.

Flera gårdar hade släkt som haft gården sedan 1500-talet och i ett fall ända från 1300-talet. Utdelningen började i norr och slutade i söder. Vi från Västmanland fick samsas med dalfolket när diplomen delades ut i Galejan på Skansen.

En historiker från Göteborgs universitet som forskat om släktgårdar höll ett par miniföredrag och en bondkomiker spelade dragspel, sjöng och drog dåliga vitsar mellan utdelningarna.

Massmedialt intresse från Örebro

Jag såg inga journalister med pennor och kameror varken från TT, Sveriges Radio, dito television eller någon av de stora morgon- och kvällstidningarna. Antingen hade JUF glömt att varsko medierna eller också ansåg redaktionerna att det inte var något nyhetsvärde i tillställningen på Skansen. Sannolikt det sistnämnda.

Däremot var Länsposten från Örebro där. Journalisten var intresserad av vi som kom från Örebro län, tog bilder och ställde frågor. Se nedan. Vi är med på bilden längst ned till höger.


20 maj 2018

Varför inte införa adelskap igen?

Alla riksdagspartier - utom kommunisterna och sverigedemokraterna - har kommit överens om att se över pengarna till kungahuset, vårt ordensväsende och flaggdagarna. Kungafamiljen förökar sig årligen. Ordnar kan vara bra att ha igen. En del flaggdagar kanske kan slopas, andra nya införas. Det ska bli intressant att se vad allt detta leder fram till. Men varför inte löpa linan ut och införa adlandet igen?

Vi har ju fått en hel hög med nya prinsar och prinsessor de senaste åren och fler lär det nog bli. Det beror på att vi fått kvinnlig tronföljd och därmed fler kungligheter. Förr, på gamle Gustaf VI Adolfs tid, så ingick inte nuvarande kungens systrar i tronföljden och därför blev inte deras ungar prinsar och prinsessor.

Vilka av dessa nya kungligheter ska avlönas av apanaget och representera Sverige i olika sammanhang, det är vad frågan kommer att handla om (såvida jag fattat rätt). Och det är säkert bra att man gör den översynen. Annars kanske folkets förtroende för monarkin riskerar att minska. Kungens valspråk är ju dessutom "För Sverige i tiden",

Slentrian i ordensutdelningen

Sen  har vi det där med ordnarna som avskaffades på 1970-talet för svenska medborgare. Dessutom lades Svärdsorden och Vasaorden helt i malpåse; inte ens utlänningar kan få dem.

Från början var det tänkt att ordnar skulle delas ut till de som gjort något extra eller speciellt. Men så var det inte innan stoppet. Ta Nordstjärneorden, som exempel. Den som var statstjänsteman och var byråchef eller högre och jobbat åt staten i trettio år fick per automatik en nordlig stjärna att hänga runt frackhalsen.

Vi vanliga statstjänare fick - och får fortfarande - i stället utmärkelsen för Nit och Redlighet i Rikets stjänst (NOR) i form av guldmedalj, klocka eller glasskål. Även NOR ska ses över och man kan förmoda att den i framtiden inte kommer att delas ut per automatik.

Fler flaggdagar

Slutligen flaggdagarna som från och med i år är sjutton då Veterandagen den 29 maj nu är flaggdag för första gången. Här vill man slopa dagarna då vi flaggar för drottningen och även införa fler flaggande dagar.

Jag skulle inte bli förvånad om vi får flaggdagar för invandrare, feminister och HBTQ-personer. Det ligger också rätt i tiden. Tyvärr.

Däremot tycker jag vi borde - som i Norge - ha en allmän flaggdag för våra samer.

Inför adelskapet igen

Förr hade vi ståndsriksdagen med adel, präster, borgare och bönder.  Adeln har sedan länge spelat ut sin roll. Den siste som adlades i vårt land var upptäcktsresanden m.m. Sven Hedin som bl.a. har en jordglob på sin vapensköld. Han adlades av Oscar II år 1901.

Jag tycker att översynen av kungahus, ordnar m.m. även borde lyfta frågan om införandet av möjligheten att adla såväl förtjänta som oförtjänta medborgare.

Då skulle t.ex. en sådan person som Dan Eliasson kunnat bli friherre i stället för att sparkas snett nedåt, från posten som rikspolischef till chefsjobbet på Myndigheten för säkerhet och beredskap (MSB).

Det skulle ha blivit billigare för Sverige och bättre för MSB och vår krisberedskap.

13 maj 2018

Inte läge att skoja om kvinnor

Jag har alltid hävdat att man kan skoja och skämta om allt, såväl religion som alla sorters människor. Men det går inte. Ska man skämta om svarta så måste man själv vara svart. Att skämta om islam kan leda till döden. Nu går det inte heller att skämta om kvinnor. Till slut kanske man bara kan skämta om sig själv?

I dagens SvD berättas historien om ett skämt i en hiss som fick oanade konsekvenser. Så här gick det till.

På en konferens i San Fransisco möttes en kvinnlig professor i kvinno- och genusstudier och en manlig dito i politisk teori. När kvinnan frågade "vilken våning?" svarade mannen skämtsamt skrattande "avdelningen för damunderkläder". Det skulle han inte gjort.

Den kvinnliga genusprofessorn anmälde honom till organisationen som ordnade konferensen. Hon kände sig nämligen kränkt och kommentaren var olämplig och krävde en ursäkt.

Mannen menade att hon inte var bekant med brittiska 50-talsvitsar och vägrade ursäkta sig.

Även jag har varit på konferens

När jag var på konferens en gång för många år sedan, på 1970-talet, träffade jag bl.a. en generaldirektör för dåvarande Invandrarverket. Han frågade om vi hade några kvinnliga chefer på mitt jobb, dvs. Riksskatteverket.

Jag var inte helt nykter vilket kanske kan ursäkta mitt svar till honom: "Ja, dom är ena riktiga kärringar allihopa!" Han varken log eller skrattade.

Hade jag fällt en sån kommentar idag 2018 skulle jag förmodligen blivit anmäld och kanske fått sparken från jobbet.

Det gäller att alltid vara politiskt korrekt. Men fy så mycket tråkigare tillvaron blir då!

PS.  Än så länge får man skoja om Bellman och om norrmän.  Risken är väl att det också kan kränka någon...suck.

9 maj 2018

Trumpadministrationen hyfsat positiv till Sverige

Häromdan lyssnade jag på Sveriges ambassadör i Washington (som var i Stockholm) när hon berättade om "Läget i USA och dess relation till omvärlden". Jag ska inte redogöra för hela föredraget utan ger bara några glimtar, bl.a. om hennes möte i Vita huset med president Trump. På det hela taget har USA:s administration en positiv bild av vårt land. 

Jag är med i något som heter Svenska Atlantkommittén (SAK) vars medlemmar främst är äldre kostymklädda herrar med bakgrund som militär eller politiker, varav flera är kända från radio och TV.

Jag är - och känner mig som - en mycket främmande fågel i det sammanhanget. De undrar nog vem jag är då de flesta av dem verkar känna varandra väl.

SAK verkar för en debatt om säkerhetspolitik med fokus på EU- och Natofrågor samt behovet av ett transantlantisk samarbete för fred och säkerhet. Verksamheten sker i olika former, bl.a. intressanta föredrag.

Vår USA-ambassadör föreläste

Den här gången var det Karin Olofsdotter som var föreläsare. Hon utsågs till Sveriges ambassadör i Washingtom i höstas och är den första kvinnan på den posten. När hon blev introducerad hos Trump i Vita huset visste hon att hon bara hade fem minuter med honom. Hennes ämnen var handel och försvar. Det blev inte riktigt som hon tänkt sig.

När Trump såg henne komma in utbrast han: "Ah, a female!" (Å, en kvinna!) Sen berömde han Sverige. Karin Olofsdotter hade innan försett Trump med en gåva i form av en bok med fina bilder över Sveriges främsta golfbanor.

Hon knöt an till den och då berättade Trump om vår skicklige golfare Stenson, som han väl kände till. Olofsdotter blev lite orolig att mötet skulle handla om golf och inte om handel m.m.

Sverige ligger bra till

Vår ambassadör menade att bytet av utrikesminister gagnar oss. Den nye - f.d. militären och juristen Mike Pompeo - är både påläst och kunnig och var tidigare CIA-chef. Även försvarsministern Jim Mattis är bra för oss. Pentagon har en positiv bild av Sverige och vårt försvar, som anses vara mycket bra (även om det är litet).

Karin Olofsdotter trodde för egen del att Donald Trump kommer att sitta kvar som president även en period till. Han har stort stöd i USA och hans väljare läser dagligen hans twitterkommentarer. Det är på så sätt han kommunicerar med dem.

När Trump tillträdde som president lämnade USA:s ambassadör i Stockholm sin post och någon ny är inte utsedd. Karin Olofsdotter trodde det fortfarande skulle dröja ett bra tag innan Trump utsåg någon ny.

Byråkratiskt departement

Hon berättade också att USA:s utrikesdepartement är en mycket stor byråkrati. Innan hon blev vår ambassadör i USA hade hon motsvarande post i Budapest. Hennes stab där på ambassaden bestod av 14 personer.

USA:s ambassad i Ungern har 450 anställda! Av dem var det ett tjugotal som bara hade till uppgift att se till att personalens kylskåp var fyllda med mat och dryck. Detta som ett exempel på byråkratin.

Möte med kungen

Karin Olofsdotter var i Sverige tillsammans med det trettiotal honorärkonsuler som vi har runtom i USA. Hon kom direkt från ett möte med kungen och skulle sedan dra vidare till en middag på UD.

Det var intressant att få lyssna till henne.

8 maj 2018

Förr fler författare i akademien

Bråket i Svenska akademien hade kunnat bli en västanfläkt i stället för den orkan det blev om ledamotskan Frostensson lugnt och stilla hade lämnat sin stol när skandalen blossade upp. Allt är egentligen hennes fel. Akademien idag har färre författare än för femtio år sedan. Nu är det många med annan bakgrund. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

Jag begriper inte hur Katarina Frostensson står ut med sin franske make som anklagats för flera sextrakasserier. Jag begriper inte heller att hon inte reste sig och lämnade sin adertonde stol i akademien när skandalen startade. Jag begriper inte hur kulturprofilen Arnault envist hävdar sin oskuld.

Det är alltså mycket jag inte begriper när det gäller De Aderton.

Saknade ett namn

För femtio år sedan samlade jag autografer. Jag hade namnteckningar från alla stolsittande ledamöter i dåvarande Svenska Akademien - alla utom Pär Lagerqvist. Han satt på mentalsjukhus och var tydligen inte kontaktbar. Det retade mig att jag inte hade hans autograf när jag hade sjutton andra akademiledamöters.

Jag skrev till Karl Ragnar Gierow som var ständig sekreterare och bad honom försöka få Lagerqvist att skriva en autograf år mig. Men det gick inte.

Fler skrivande förr

När jag tittar på hur akademien var sammansatt på 1960-talet finner jag att elva av de aderton var  författare. Idag är det bara fyra som enbart är författare men det finns nio till som är både författare och något annat samtidigt, t.ex. litteraturforskare, historiker, antikforskare. 

Andelen författare i Akademien har alltså minskat. Är det bra eller dåligt för t.ex. Nobelpriset? Vet inte.

Den äldste i dagens splittrade akademi är född 1924 och den yngste 1972. Det är stor spännvidd; en som är 94 och en som är 46.

Akademien kommer att få påfyllnad med friskt blod och om något år är skandalen glömd och allt har återgått till det normala. I alla fall kan man alltid hoppas på det.

3 maj 2018

Det blir ingen "Jane Horneys gata"

I januari 1945 avrättades svenskan Jane Horney av danska motståndsrörelsen på en fiskebåt mellan Sverige och Danmark. Kroppen dumpades i Öresund. Hon var felaktigt anklagad som tysk spion. I själva verket var hon agent och infiltratör åt C-byrån, svenska militärens hemliga underrättelsetjänst under kriget. Hon var en av de många kvinnor som byrån hade engagerat och som i hemlighet arbetade som informanter för att locka ur bl.a. tyskar i Stockholm intressant information.

Att jag snöade in på detta ämne beror på att när jag läste författaren och filmaren Jan Bergsmans bok "Sekreterarklubben" upptäckte jag att en av kvinnorna som nämns i den var moster till en av mina bästa vänner. Mostern, som avled något år innan boken kom ut 2014, hade tigit om sin hemliga verksamhet under alla år.

De flesta av dessa kvinnor behöll alltså sina hemligheter för sig själva. Många av dem hade tagit psykisk skada av sin upplevelser. I stort sett alla avstod från att bilda familj utan levde ensamma. En av kvinnorna var mor till författaren Jan Bergman. Det var därför han ville berätta deras historia i bokform.

Inget gatunamn - en minnesplatta i stället?

För att hedra Jane Horney och hennes kollegor skrev jag till Stockholms kommun för att se om man kunde namnge en gata efter Jane. Stadsbyggnadsnämndens namnberedning har nu behandlat ärendet. Det blev (självklart) ett avslag.

Man menade i sitt beslut bl.a. att man är restriktiv med att hedra en viss person. Om man ändå gör det måste det vara en person som är allmänt känd, vilket man inte ansåg att Jane Horney är. Dessutom ska namnet vara lätt att uppfatta. Ett gatunamn uppfyller enligt Namnberedningen inte dessa kriterier.

Jag kan i stort sett hålla med om detta. Men vem vet t.ex. vem Robert Almström var? Han har fått ge namn åt en gata i Atlasområdet i Stockholm. (Han var några år vid förra sekelskiftet direktör för Rörstrands porslinsfabrik.)

I stället tipsar man mig om att det går att hedra en person på annat sätt, t.ex. genom en minnesplatta på en husfasad. En sådan kan förmedla mer information än bara ett namn.

Ett bra tips, som jag ska jobba vidare med. Jag ger inte upp så lätt.

Tillägg den 22 maj 2018: Det finns en väg i Mörsil, Åre kommun, som heter Horneyvägen. Den är namngiven efter läkaren Torkel Horney (1860-1951) som var verksam vid Mörsils sanatorium.




Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...