30 mars 2017

Hanssons tredje tavla?

Jag har sett till att alla chefer för Skatteverket fått sina porträtt målade i olja på duk. Det vore synd om den traditionen bröts bara för att Ingemar Hansson fått sparken och inte slutat självmant eller gått i pension. Det skulle i så fall bli Hanssons tredje "tavla".

Chefen för Skatteverket generaldirektören Ingemar Hansson fick sparken av finansministern Magdalena Andersson. Tidigare var hon Hanssons närmaste underlydande, när hon var överdirektör på Skatteverket. Magdalen är ju sosse, vilket Hansson sannolikt inte är. Det kan ju också ha bidragit till hans fall?

Hanssons första tavlor

Hansson har gjort två tavlor på egen hand. Den första var att han tillät sin dåvarande överdirektör Helena Dyrssen att tipsa f.d. kabinettssekreteraren Belfrage om att dennes privatekonomiska affärer med koppling till Panama var föremål för mediernas granskning.

Den andra tavlan, då måttet rågades, var när han nyttjade sin ställning som högste skattechef för att få en arkitektfirma att pruta på en räkning som hans särbo skulle betala.

Hansson sitter kvar tills Skatteverket har fått ny ledning. Sedan går han vidare till ett jobb på Finansdepartementet, sannolikt med oförändrad lön.

Jag har fixat alla oljor

Alla tidigare chefer på Skatteverket har avmålats i olja. Porträtten hänger i verkets styrelserum. Det var jag som såg till att det blev gjort när jag jobbade som informationschef där. Den förste som blev avbildad i olja på duk var Lennart Nilsson, ett tämligen bra porträtt. Sen kom turen till Anitra Steen som fick ett förskönat porträtt och därefter Mats Sjöstrand, som inte blev sig lik.

Bilden på verkets förste chef Gösta Ekman var från början ett stort färgfoto. Men när det började krackelera såg jag till att det ersattes med ett porträtt i olja.

När Nilsson och Sjöstrand avmålades satt de modell hos konstnären Petter Falck. Men Anita blev fotograferad av konstnären Olle Hamngren, som sedan hade fotona som förebild. Den nya oljan på Ekman hade det gamla fotot som förebild och jag tror att han även var hos konstnären Falck för sittning.

Både Ekman och Nilsson kom bra överens med konstnären men jag tror att Sjöstrand inte kom så bra överens med honom. Därför blev inte Sjöstrands porträtt så likt.

Jag hoppas att även Ingemar Hansson avmålas i olja på duk och hängs upp på verket så att samlingen av generaldirektörer blir komplett. Det skulle i så fall bli Hansson tredje tavla!

Har kontaktat verket

Jag har mejlat Hansson om att han bör porträtteras, men inte fått svar. Därför mejlade jag även hans närmaste man, den tillfällige överdirektören Lars-Åke Leijkvist, i samma ärende. Honom känner jag sedan min tid på verket. Han svarade direkt och ville veta vem som målat Anitras porträtt. Han fick det namnet och några till av mig.

Jag hoppas att Hansson målas också. Risken finns dock att andra på verket inte tycker det och att det är onödigt att slösa pengar på sådant. Ett porträtt med ram kostar säkert 50-100 000 kr. Men kom då i håg att Hansson haft många betydelsefulla poster i den svenska statsförvaltningen och bör ihågkommas. Hans bild bör ingå i statens porträttsamling.

Jag är dock inte helt säker på att han vill avmålas. Men då kan verket ändå fixa en tavla och ha ett foto av honom som förebild. Vi får se hur det går.

18 mars 2017

Knepigt att bara få en hörapparat

Alla som hör dåligt på båda öronen, vilket är vanligast när det gäller nedsatt hörsel, får hörapparater utan problem via Landstinget. Men om man hör dåligt på ett öra och bara behöver en apparat lägger byråkratin hinder i vägen. Då ska ärendet vidare för en "second opinion" - helt i onödan. Ärendet drar ut på tiden i ett par veckor till ökade kostnader för Landstinget.

Jag hörde dåligt på högerörat och trodde jag hade en vaxpropp och gick till farbror Doktorn. Han sa: "Nä, du har ingen vaxpropp. Du hör dåligt". Alltså tog jag kontakt med en hörselfirma och skaffade en hörapparat som jag betalade helt själv - för många tusen kronor. Utan bidrag från Landstinget.

En sommar några år senare skulle jag imponera på barnbarnet Ester när vi var vid badsjön. Jag sprang ut på bryggan och hoppade i - med hörapparaten bakom örat. Shit, apparaten var borta när jag dök upp ur vattnet. Försmädligt och snopet. Dessutom hade jag ingen drulleförsäkring, vilket audiologen uppmanat mig att skaffa.

Fick ingen subventionerad apparat

Att köpa en ny hörapparat för egna pengar kändes inte helt okej när jag visste att Landstinget sponsrade hörapparater. Jag kontaktade hörselfirman Hörsam (men sa inte att jag haft en hörapparat tidigare). Där kollade man min hörsel och konstaterade att jag hörde dåligt på högerörat. Hörsam skickade mig till en öronläkare vid Odenplan för en extra koll.

Jag trodde då att jag skulle få en av Landstinget sponsrad apparat. Icke sa Nicke. Öronläkaren på Odenplan konstaterade också att jag hörde dåligt på högra örat. "Men du behöver ingen apparat då du hör normalt på ditt vänstra öra. Dessutom är det besvärlig att ha en hörapparat så det ska du undvika" sa han till mig. Nähä, det gick alltså inte att få en sponsrad apparat.

Märkligt tänkte jag då flera av min bekanta utan vidare har fått tillgång till hörapparater med Landstingets välsignelse. Varför inte jag?

Gjorde ett nytt försök i år

Nu i år var jag av en helt annan anledning hos en öronläkare på Odenplan (dock inte samma jag tidigare besökt). Min fru var med. Hon sa "Gubben min hör dåligt också." "Det ska vi kolla", sa öronläkaren och konstaterade att jag hörde dåligt på högerörat. Jag fick diverse papper av honom och han gav mig även en lista över av Landstinget godkända hörapparatsfirmor.

Jag beställde tid hos en av firmorna där audiologen konstaterade att jag hörde dåligt på höger öra och att jag behövde en hörapparat. "Men först måste jag skicka dit ärende för en så kallad "second opinion" till Rosenlunds sjukhus, som är en del av Karolinska" sa hon vänligt. "Jasså, då innebär det att jag inte får någon apparat via Landstinget?" undrade jag.

Måste göra en "second opinion"

Audiologen förklarade suckande att alla som behöver får en hörapparat. Det där med "second opinion" som Landstinget krävde då det var fråga om bara nedsatt hörsel på ett öra var enligt henne bara en onödig byråkrati. Hon hade aldrig varit med om att någon inte fick en apparat.

Hon hade rätt. Jag fick så småningom en hörapparat som Landstinget sponsrade. Precis som alla som måste ha två apparater. Varför denna onödiga byråkrati, kan man undra? Det är bara en onödig kostnad för Landstinget.

Om det är så här bara i Stockholms län landsting eller i hela landet vet jag inte.

PS. Jag har skickat några frågor om detta till Karolinskas hörselklinik vid Rosenlunds sjukhus. Ska bli intressant att få deras svar. Jag återkommer här.

Tillägg: Det dröjde ett tag innan jag fick ett svar som kom den 10 april. Se nedan. Det är alltså rätt att i stort sett alla får en apparat. Då verkar rutinen med "second opinion" var onödig. Ren byråkrati!

Hej! Vi följer den rutin som är bestämd av Hälso- och sjukvårdsförvaltningen. Vi gör bedömningen i de fall en person har en liten hörselnedsättning eller i vissa fall knappt mätbar hörselnedsättning.
Det är ett fåtal som har fått nekande svar.  Jag hoppas att du får den hjälp du behöver.  
Vänligen /Gunilla

Ett nytt PS. Kolla även mitt inlägg den 7 maj i år.

13 mars 2017

Varierande sportslig uppmärksamhet

En del sporter får nästan all medial uppmärksamhet. Andra syns knappast alls i medierna trots att svenska idrottspersoner vunnit VM. TV-programmet "Mästarnas mästare har tydliggjort många dolda sporter.


I dagens svenska dagblad finns på ett av de sportiga uppslagen en liten, liten notis om att svenska herrar tagit stafettsilver i VM i skidorientering i Ryssland.

Sist i notisen nämns som i förbigående att Sverige fick totalt fem guld och två silver i detta världsmästerskap. Se bilden ovan.

I samma tidning ägnas en halv sida åt att Charlotte Kalla hamnat på femte plats på ett tre mil långt skidlopp i Norge. Se bilden här nedanför.

Det populära programmet "Mästarnas mästare" är sevärt. Där får vi tittare möta stora idrottare som gjort bragder i det fördolda.

Jag hade t.ex. ingen aning om att vi haft världsmästare i e-sport och isracing.

Är det vi själva som medie- och sportkonsumenter som styr vilka sporter som uppmärksammas eller är det medierna som styr oss?

9 mars 2017

Jag har varit en statstjänsteperson

Uppsala kommun har 81 ledamöter i fullmäktige. Två av dem tillhör extrempartiet Feministiskt Initiativ. De har föreslagit att ordet "tjänsteman" successivt ska bytas ut i alla kommunala sammanhang till det mer könsneutrala och jämställda påhittade ordet "tjänsteperson". Malmö lär visst redan ha gjort ett liknande byte.

Jag kan förstå syftet, nämligen att orden är viktiga. Det är en fortsättning av de ordbyten som skett sedan jag var barn (neger - svart, lapp - same, eskimå - inuit, zigenare - rom, tattare - resande, rörmokare - sanitetstekniker, städerska - lokalvårdare och i nutid hen i stället för han/hon.) Allt detta är PK (politiskt korrekt).

Jag kan köpa en del av dessa förändringar men att byta "man" mot "person" i ordet "tjänsteman" blir lite löjligt. I alla fall i början men jag tror jag kommer att vänja mig. Eller blir tvungen till det. I flera fall har det skett och funkat bra, t.ex. manår - personår.

Många "man-byten" krävs

Om "tjänsteman" blir "tjänsteperson" så måste vi fortsätta: ämbetsman - ämbetsperson, ombudsman - ombudsperson (vilket tydligen redan skett i England), lagman - lagperson, brandman - brandperson (eller varför inte brandsläckare i stället?).

Listan kan göras längre och i många fall blir det löjligt.

Varit på tapeten tidigare

Det här med "tjänsteman" var på tapeten redan för femton år sedan då man funderade på om Statstjänstemannaförbundet (ST) var rätt namn på en fackförening med många kvinnor som medlemmar. Likaså namnet på förbundets tidning som hette Statstjänstemannen. Att byta namn på ST blir inte helt lätt: Statstjänstepersonförbundet? ST profilerar sig nu stenhårt som bara "ST", vilket är ett sätt att komma undan problemet.

Men om man vänder på steken och vill byta andra namn: Sjuksköterska? Och ordet "representant? Det kan ju inte bli "represenfarbror"?

8 mars 2017

Finland fyller 100 år i år

Vårt östra grannland har varit ett eget land i bara ett århundrade. Vi i Sverige har dålig koll på Finlands historia som varit kantad av ockupation, inbördeskrig och två blodiga krig i nutid. Finnarna har kvar sitt försvar, vilket är helt förståeligt med tanke på vad landet och dess invånare upplevt att ha ryssen som granne.

Finland räknades som en del av Sverige fram till 1809 då vi förlorade det i krig med Ryssland. Ryske tsaren gjorde Finland till ett storfurstendöme. Och så var det fram till 1917 då Lenin och hans bolsjeviker tog makten i Ryssland och störtade tsardömet.

Men ryssen hade haft Finland ockuperat i början av 1700-talet under det Nordiska kriget 1700-21. I drygt sju år var Finland ockuperat av Peter den store. Hans hejdukar förde ett skräckvälde med meningslöst våld och plundring, ungefär som dagens IS i Syrien. En fruktansvärd tid i Finlands historia.

Lenin hoppades på finska bolsjeviker

Åter till 1900-talet. Lenin släppte alltså Finland 1917, som utropade sig som en självständig nationalstat den 6 december det året - den dagen blev sedan Finlands nationaldag. Lenins släpphänthet berodde på att han räknade kallt med att finska inhemska bolsjeviker skulle göra uppror och ta över landet. Så blev det inte riktigt. Det blev i stället ett blodigt inbördeskrig mellan de röda och de vita, som de vita vann 1918.

Sedan försökte man göra landet till en monarki med den tyske prinsen av Hessen som regent, men han bangade ur bl.a. därför att västmakterna inte ville se en tysk som kung i Finland. Man hade från början en riksföreståndare som statsöverhuvud, först Pehr Evind Svinhufvud och sedan Gustaf Mannerheim (som senare skulle bli Finlands store son). Först 1919 blev Finland republik på riktigt.

Hitler överens med Stalin: du får Finland

Men ryssen hade inte helt slutat att kasta lystna blickar på sitt forna territorium. Stalin, som efterträdde Lenin, jobbade under 1930-talet ihop med Hitler och i slutet av augusti 1939 kom deras utrikesministrar Molotov respektive Ribbentrop att skriva ett avtal. I det delade man upp delar av Europa mellan sig. Stalins Sovjetryssland skulle få de baltiska staterna. I det avtalet räknades även Finland som en baltisk stat.

En vecka sedan avtalet slutits började det Andra världskriget. Tyskland anföll Polen, vilket även Sovjet gjorde några veckor senare. Samtidigt angrep Stalin Finland som han räknade med att vara helt ockuperat efter ett par veckor. Hans armé fick även uppmaningen att ta det lugnt och absolut inte förivra sig och komma in på svenskt territorium. Så lätt trodde han det skulle bli.

Finnarna tog tillbaka Karelen och lite till

Men Stalin fick tji, trots att hans styrkor var vida överlägsna i antal soldater och utrustning. Finnarna kända för sin sisu gjorde hårt motstånd och förintade flera ryska divisioner. Vinterkriget tog slut 1940 och Finland fick bl.a. avträda Karelen med Viborg, som var Finlands näst största stad och flera hundratusen karelare lämnade som flyktingar sina hem. Men Finland var fortfarande ett eget land.

När Hitler anföll Sovjet 1941 såg finnarna sin chans och gick i krig på Tysklands sida för att försöka ta tillbaka sina förlorade områden. Det gick bra och man kom en bra bit in Ryssland och fantiserade om att upprätta ett Storfinland.

Hårda fredsvillkor med stort skadestånd

Det gick dock inte bra i längden och 1944 fick man sluta fred på Stalins villkor. Karelen återgick till ryssen. Dessutom tvingades man låna ut Hangö utanför Helsingfors till ryssen samt betala ett enormt stort krigsskadestånd. I stort sett allt som Finland producerade, bl.a. fartyg och lok, skulle levereras till Sovjet. Det blev hårda år för finnarna, något som vi i Sverige har glömt (eller aldrig känt till?).

Finland har helt andra minnen än det blåögda, naiva Sverige. Finnarna har kvar sin värnplikt och sin försvarsmakt. De har aldrig litat på den ryska Björnen. Nu när Putin kavlat upp ärmarna, knäppt upp skjortan och visat sin breda bringa för Georgien och Ukraina och vill återskapa Rysslands storhet har Baltikum berättigade skäl att oroa sig.

Finland åter i ryssens intressesfär?

Putins ambitioner kanske även omfattar Finland? Stalin ansåg ju 1939 att det var en del av Baltikum och ingick i hans intressesfär. Lenin, Stalin, Putin....

6 mars 2017

Platserbjudande förr och nu

När jag var liten gosse på 1950-talet var det självklart att jag på en fullsatt buss skulle resa mig upp och lämna över min plats till någon äldre. Det hade jag och min generation blivit uppfostrade till och det var helt naturligt för oss. Nu är det ett sällsynt beteende.

Nu kan man se en förälder med en unge i femårsåldern som upptar en sittplats i en överfull buss med många panschisar stående; en del till och med käpp. Att låta ungen stå eller ta den i sitt eget knä skulle aldrig falla dagens moderna föräldrar in. Först till kvarn gäller tydligen.

Att säga till föräldern och be om ungens sittplats gör man bara inte. Det skulle förmodligen bara leda till en skarp ordväxling.

På pendeltågen är en del platser reserverade för äldre, gravida och andra med nedsatt funktionsförmåga. Men även på dessa platser slår sig ungdomar ned utan att skämmas.

Jag erbjöds en plats

Häromdan klev jag på en fullsatt buss i centrala Stockholm. Jag fick en ståplats mitt i bussen. De sittande var i alla åldrar, från övre tonåren till äldre panschisar. Plötsligt reste sig en svartmuskig invandrarkille i 30-årsåldern och tecknade åt mig att ta hans plats.

Jag blev både glad och förvånad och tecknade åt en tjej i 25-årsåldern att hon kunde ta platsen. Hon skakade nekande på huvudet. Eftersom jag stod närmast och dessutom är 70+ så satte jag mig lite skamset på den lediga platsen. Jaha, nu är man gammal, tänkte jag.

Jag var artig i onödan

Vid nästa hållplats klev en del av och nya resenärer på. En av de nytillkomna var en äldre kvinna (alltså i min egen ålder). Jag knackade henne i ryggen och erbjöd min plats. Hon blängde ilsket på mig och sar med arg röst: "Nä, jag har suttit i två timmar!" Förmodligen hade hon varit på någon konsert eller liknande.

Jag försökte bara vara artig men det hade jag inget för. Det kändes snopet.

5 mars 2017

Lägg ned landstingen

Våra landsting skapades för med än 150 år sedan och har spelat ut sin roll. De är mest en tummelplats för anonyma politiker och byråkrater. Utan landsting skulle mycket kunna bli bättre, bl.a. sjukvården.

Landsting har vi haft sedan 1862 då en stor kommunreform genomfördes. Nu har flera landsting gjorts om till regioner i stället. Varför vet jag inte, förmodligen är det finare. Och kanske har tjänstemännen och politikerna fått bättre betalt genom namnbytet.

Vi väljer politiker till landstingen vart fjärde år. Men, handen på hjärtat, hur många av dina landstingspolitiker kommer du ihåg namnen på? Jag tänkte väl det: ingen. De är alltså tämligen anonyma.

Staten kan ta över

Vad sysslar landstingen med? Hälso- och sjukvård, lokaltrafik och regionplanering. De är viktiga saker, men kan lika gärna skötas av andra organ. Sjukvården kan staten ta över, lokaltrafik kan Transportstyrelsen eller Trafikverket ta över och regionplanering kan Boverket ta över. För övrigt tycker jag att staten även ska ta tillbaka ansvaret för skolväsendet också.

Om landstingen försvinner blir förstås massa politiker besvikna, men jag skulle tro att folket skulle tjäna på det.

Fördelarna är många

För det första skulle det sparas en hel del pengar på minskad administration och byråkrati.

Sjukhusvården skulle bli mer jämlik över landet. Nu får patienter i vissa landsting tillgång till superdyra mediciner, i andra landsting inte alls. Vissa landsting tillåter mig som patient att behandlas utanför det egna landstinget, andra inte.

Resurserna skulle kunna fördelas jämnare över landet. Nu får alla landsting - utom Stockholms - skatteutjämning och bidrag från staten. Specialistsjukvården skulle kunna samordnas på ett helt annat sätt och bli tillgänglig för alla.

Lokaltrafiken skulle kunna bli rikstäckande. Nu måste du lösa en extra biljett för att åka pendeltåg mellan Stockholm och Uppsala på grund av att du passerar en landstingsgräns.

Ja, det finns säkert fler fördelar.

4 mars 2017

Ge de värnpliktiga bra morötter

När kalla kriget ansågs över och hotet från Ryssland var borta avvecklades det svenska försvaret. Nu är det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde helt annorlunda och värnplikten ska återinföras - med tonvikt på plikt. För att få ungdomar motiverade att göra lumpen måste de premieras på olika sätt.

Borgarna i Riksdagen tog bort värnplikten med några få rösters övervikt och gjorde den vilande.  Det skedde utan någon som helst debatt och var en del i nedläggningen av det svenska försvaret, vilket alla partier dock var överens om. Eftersom Sovjetunionen kollapsade behövdes inget försvar längre och kalla kriget var slut.

Nu ska Hultqvist & Co blåsa liv i värnplikten igen. Det är bra, tycker jag. Behov finns verkligen. Men det vore även bra om han kunde blåsa mer liv i landets totala försvarsförmåga.

Straff för vägran kvar

Nu ska 10-15 000 ungdomar av båda könen kallas till mönstring och av dem ska ett par tusen väljas ut för värnplikt. Det är fortfarande en plikt och den som vägrar kan straffas med fängelse några veckor. Det tycker en del är förskräckligt hårt och orättvist!

Förr - när alla tvingades göra lumpen - var det helt okej med fängelse för de som totalvägrade, oftast av politiska skäl men även moraliska. Den som bara vägrade att hålla i ett vapen kunde få göra annan samhällsnyttig tjänst, t.ex. som brandman, och slapp fängelse.

Nyttigt - men morötter behövs

Lumpen, som en del säkert upplevde som ett fängelse, var nyttig för många. Lata och bortskämda killar fick  - förutom utbildning i konsten att döda - även lära sig lyda, bädda sin säng, passa tider, ta hänsyn till andra m.m. Det ansågs fostrande. Förr skulle man konfirmeras och göra lumpen. Det var bara så.

Den som nu måste göra lumpen borde få pensionspoäng för den tiden och även få en del av eventuella studielån efterskänkt som bonus. Det borde även ge en extra delpoäng för den som vill komma in på högskola eller universitet.

3 mars 2017

Desinformation - en del av vår vardag

Att sprida falska nyheter är förrädiskt. Det finns många exempel på det. För Putins Ryssland är det sedan länge en viktig del i deras militära strategi och sociala medier nyttjas till fullo. Därför gäller det att vara kritisk till det man läser och ha koll på vilka källorna är. Men desinformation är inget nytt.

Redan för 2 500 år sedan skrev den kinesiske generalen Sun Zi att all krigföring bygger på bedrägeri. Genom manipulation vinns kriget redan innan det har börjat.

Manipulation genom desinformation är något som Ryssland alltid sysslat med. Nu är det en viktig hörnsten i Putins militära strategi.

Nyttjat i Krim - Ukraina

Det märktes när han tog Krim med sina oidentifierade gröna soldater som sades vara lokala patrioter och alls inte ryska elittrupper. Nedskjutningen av Malysian Airlines MH 17 över östra Ukraina 2014 gjordes inte alls av en rysk missil utan av ett ukrainskt stridsflygplan.

Den folkliga resningen i Kiev var i själva verket en olaglig fascistisk kupp, iscensatt av NATO och västmakterna.

Även Sverige drabbat

När Litauen blev fritt 1991 dog flera personer. De dödades av litauerna själva enligt ett program i rysk TV.

För två år sedan cirkulerade i sociala medier ett fejkat brev från försvarsminister Peter Hultqvist. Det var ställt till svenske chefen för BAE Systems som lovades försäljning av artilleripjäser till Ukraina. Trots att både avsändare och mottagare var svenskar var det skrivet på engelska.

AIDS påstods ha skapats av ett militärt laboratorium i USA. Detta är också en lögn, som fick spridning världen över.

Vi är nyttiga idioter

Mycket av desinformationen sprids med hjälp av "nyttiga idioter" på sociala medier, bl.a. Facebook.  För en tid sedan läste jag där i ett länkat inlägg att Ryssland har 150 000 fotsoldater i Syrien som leder kampen mot IS.

Sådana här påståenden får medierna i demokratiska länder att bli tveksamma. De publicerar dem för att belysa två sidor av samma sak. Det förtar effekten av sanningen och skapar förvirring och tveksamhet.

Det mesta dock sant

Det som är utmärkande för desinformation är att den till 90-95 % innehåller riktiga fakta. Men sedan har författaren vridit till sanningen på en del avgörande punkter och fått fram sitt förljugna budskap.

Med det informationsflöde som - ofta i snuttifierad form - sköljer över oss via sociala och andra medier är det viktigt att behålla sitt kritiska sunda förnuft, både när det gäller källor och innehåll. Tyvärr är det ofta svårt, för att inte säga omöjligt, att avgöra vad som är sant eller falskt.

Det är det som är poängen. Och det utnyttjas skickligt av Putinland.

Aprilskämt också desinformation

När jag jobbade som ansvarig för informationen på Skatteverket spred jag också falska nyheter. Men det var i form av aprilskämt. Jag gjorde påhittade nyheter som jag smög in i de pressklipp som cheferna fick varje morgon. Det var mycket lätt att lura dem. Trots att det var första april då de borde vara beredda på lurendrejeri.

Det visar hur svårt det är att motstå desinformation, även i mycket enkel form.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...