Nu menar de politiskt korrekta partierna officiellt att asylinvandringen har skapat en krissituation i Sverige. Men än så länge har ingen politiker (utom från SD) vågat säga "Nu får det vara nog. Vi kan inte ta emot fler" trots att journalisterna försöker provocera fram ett sådant uttalande.
Under den innevarande mandatperioden 2014-18 räknar Migrationsverket med att vi får ta emot minst 500 000 asylsökande och minst 100 000 ensamkommande barn. Verket räknar upp sitt behov av pengar och det handlar om ett par hundra miljarder kronor extra. Utrymmet för reformer, t.ex. höjda bidrag, eller minskad statsskuld minskar eller försvinner helt. Arbetslöshetssiffrorna kommer att stiga, skolklasserna får fler elever m.m. Den akuta bristen på bostäder för flyktingarna medför att Migrationsverket räknar med att tvingas ta industrilokaler och skyddsrum i anspråk.
Även Polisen har aviserat att man behöver mer pengar för att bl.a. snabbutbilda fler konstaplar. Sveriges kommuner och landsting (SKL) hotar med att kommunalskatten måste höjas med två kronor (vilket för en normalinkomsttagare blir minst en femhundring mindre i plånboken varje månad).
De åtgärder som Löfven & Co kommit överens med borgarna om är bara en början, säger man. Det handlar bl.a. om tidsbegränsade uppehållstillstånd, minskade bidrag, krav att alla kommuner måste ta emot flyktingar, större krav på anhöriginvandrare, utökade RUT-jobbmöjligheter, önskan om att vi ska få skicka asylsökande vidare till andra EU-länder för att minska trycket på Sverige m.m.
Det ska bli intressant att se om dessa åtgärder minskar flyktingströmmen till Sverige och får SD-sympatisörer att återvända till sina tidigare favoritpartier. Jag är tveksam.
När det gäller folks inställning till flyktingsituationen finns två ytterligheter, som kommer till tals bl.a. via sociala medier och tidningarnas kommentarsfält.
Den ena gruppen är emot att Sverige tar emot flyktingar, i alla fall i den omfattning som nu sker. Deras framtidsscenario är ett Sverige där den utlandsfödda befolkningen, framför allt muslimer, ökat så stort att det skapats "fristater" i storstädernas ytterområden som polis, brandkår m.m. helt lämnat åt sitt öde. Där råder i stället sharialagar med egen polis, domstolar och där de styrande sympatiserar med IS m.fl. Muslimerna har bildat ett eget politiskt parti som kommit in i riksdagen och blivit vågmästare. Svenskar bosätter sig i områden som - liksom i USA - fått murar och stängsel med ständig bevakning. Arbetslösheten har nått skyhöga nivåer och motsättningarna mellan svenskar och utlandsfödda leder till ökad brottslighet och gängkriminalitet. Svenska medborgargarden "krigar" mot invandrargäng och polisen står maktlös. Större delen av statsbudgeten går till att hålla invandrarna nöjda. Svenskarnas välfärd är i bottenläge och bara de som har råd att betala själv får del av den. Försvarsmakten är helt nedlagd och vårt bistånd till övriga världen har upphört. Antalet fattiga infödda svenskar har ökat katastrofalt och Sverige har hamnat långt efter i välståndsligan, liksom när det gäller de senaste Pisa-resultaten i skolan.
Mot denna dystopiska bild står en helt annan, som förs fram av liberala flyktingkramare, framför allt miljömuppar och andra vänsternissar samt större delen av kultureliten med sina många välbärgade kändisar.
Sverige är ett rikt och välmående land som mycket väl kan ta emot hur många flyktningar som helst. Om jobbskatteavdragen, som borgarna införde, tas bort innebär det att vi har råd att hjälpa dem som kommer till Sverige. Vi ska ha öppna gränser. Det är viktigt i en global värld. Under andra världskriget tog vi - trots att befolkningen var lägre då - emot och integrerade över 70 000 finska krigsbarn. Och det gick bra. Då kan vi klara dagens ensamkommande barn också. Visst kostar invandringen, men bara initialt. Över tid kommer invandringen gå med plus för Sverige. Årets julhandel beräknas kosta 70 miljarder. Sen har vi alla miljarder bankerna fick när de krisade. Och vad kostade inte Nuon som Vattenfall köpte? Sverige har råd. De invandrare som kommer nu är ofta välutbildade och behövs för att vi ska klara välfärden framöver när antalet äldre bara ökar. Invandrarna tillför Sverige så mycket som vi annars inte skulle få del av. Mångkulturen berikar och utvecklar landet. Om skatterna måste höjas (för de med högre inkomster) så är det något som det rika Sverige klarar av. Sverige behöver invandrarna, framför allt de yngre.
???
24 oktober 2015
16 oktober 2015
Många asylsökande = Många SD-röster
I mitt förra blogginlägg listade jag de kommuner i landet som - i förhållande till folkmängden - tar emot flest asylsökande. Flera av dem låg i Bergslagen/Örebro län där många väljare valde att lägga sin röst på SD. SD:s procent i riket i snitt var 12,86, vilket gjorde partiet till det tredje största.
Jag har kollat SD:s resultat i senaste riksdagsvalet för samtliga 20 kommuner i listan över de som tar emot flest asylsökande. I fjorton av kommunerna är SD näst största parti och i sex är man det tredje största. I alla kommuner utom en (Kramfors) har SD ett bättre resultat än i riket i snitt. I topp ligger Östra Göinge (SD 26,83 %) följt av Ljusnarsberg (SD 23,74 %).
I det valdistrikt (Storå) i Lindesbergs kommun i Bergslagen där vårt torp ligger röstade drygt 26 % på SD i senaste riksdagsvalet. I granndistriktet Gusselby var SD största parti med nästan 37 % av rösterna. De här små orterna har en mycket stor andel asylsökande. I vår by, Stråssa, med ca 300 bofasta gammelsvenskar är de asylsökande ca 100, främst ensamstående män från Afrika.
Det går säkert att göra ytterligare djupdykningar och analyser av detta förhållande. Jag är dock övertygad om att det finns ett samband mellan antalet asylsökande på en ort och SD:s valresultat där. Men varför avviker just Kramfors från mönstret? Kanske något för någon forskare/grävande journalist att studera närmare?
Jag har kollat SD:s resultat i senaste riksdagsvalet för samtliga 20 kommuner i listan över de som tar emot flest asylsökande. I fjorton av kommunerna är SD näst största parti och i sex är man det tredje största. I alla kommuner utom en (Kramfors) har SD ett bättre resultat än i riket i snitt. I topp ligger Östra Göinge (SD 26,83 %) följt av Ljusnarsberg (SD 23,74 %).
I det valdistrikt (Storå) i Lindesbergs kommun i Bergslagen där vårt torp ligger röstade drygt 26 % på SD i senaste riksdagsvalet. I granndistriktet Gusselby var SD största parti med nästan 37 % av rösterna. De här små orterna har en mycket stor andel asylsökande. I vår by, Stråssa, med ca 300 bofasta gammelsvenskar är de asylsökande ca 100, främst ensamstående män från Afrika.
Det går säkert att göra ytterligare djupdykningar och analyser av detta förhållande. Jag är dock övertygad om att det finns ett samband mellan antalet asylsökande på en ort och SD:s valresultat där. Men varför avviker just Kramfors från mönstret? Kanske något för någon forskare/grävande journalist att studera närmare?
15 oktober 2015
Bergslagen tar emot många asylsökande
Här är listan över de 20 kommuner som emot flest asylsökande per tusen invånare:
Ljusnarsberg 134,1
Norberg 124,0
Laxå 84,9
Hultsfred 84,0
Filipstad 77,7
Östra Göinge 73,8
Uppvidinge 69,1
Borgholm 63,3
Hedemora 63,2
Flen 63,1
Hällefors 57,1
Jokkmokk 56,2
Kramfors 55,8
Valdemarsvik 55,8
Lessebo 54,9
Ånge 54,5
Mellerud 54,2
Lindesberg 52,3
Töreboda 50,7
Vingåker 50,5
Av de här kommunerna ligger Ljusnarsberg, Laxå, Hällefors och Lindesberg i Örebro län. Vidgar man perspektivet ligger många i Bergslagen: Ljusnarsberg, Hällefors, Lindesberg, Norberg, Filipstad och Hedemora. Det beror nog på att det finns (eller fanns) tomma bostäder i dessa kommuner.
Med tanke på att Norrland är så stort och glest befolkat kan man tycka att fler flyktingar kunde placeras där. Men i 20-i-topp-listan finns bara tre Norrlandskommuner: Jokkmokk, Kramfors och Ånge.
Av de här kommunerna ligger Ljusnarsberg, Laxå, Hällefors och Lindesberg i Örebro län. Vidgar man perspektivet ligger många i Bergslagen: Ljusnarsberg, Hällefors, Lindesberg, Norberg, Filipstad och Hedemora. Det beror nog på att det finns (eller fanns) tomma bostäder i dessa kommuner.
Med tanke på att Norrland är så stort och glest befolkat kan man tycka att fler flyktingar kunde placeras där. Men i 20-i-topp-listan finns bara tre Norrlandskommuner: Jokkmokk, Kramfors och Ånge.
14 oktober 2015
Så kan integrationen underlättas
Jag har pratat hemma om att man borde nog bli värdfamilj för en invandrarfamilj; umgås, prata och lära ut lite svenska ord. Allt för att underlätta deras integration. Men det har inte blivit av, mest beroende på "Hur gör man? Vart ska man vända sig?"
Kompisar i Gävle gjorde slag i saken. De gick helt sonika till ortens SFI-undervisning och berättade att man ville bli värdfamilj och undrade om någon av SFI-eleverna var intresserad. Alla var det. Genom lottning fick de kontakt med en familj, där fadern var läkare.
Jag gick in på min hemkommuns webbplats och sökte mig fram. Efter några klick hittade jag den här länken: http://invitationsdepartementet.eu/
Där kan man anmäla sig om man är svensktalande och vill bjuda hem någon på middag, som inte är så bra på svenska. Den som håller på att lära sig svenska och som vill bli hembjuden till någon som är bra på svenska kan också anmäla sig där. Jag har inte anmält mig. Varför inte?
Jo, det känns för allvarligt och definitivt på något sätt. Tänk om det blir fiasko. Maten jag serverar är fel, vi kan inte prata med varandra, vi har ingenting gemensamt. Allt blir bara pinsamt och outhärdligt. För båda parter.
De svenska vänner och bekanta jag har och som jag umgås med har jag mer eller mindre valt därför att vi trivs ihop. Vi har kanske träffats av en slump, som grannar eller via jobbet eller barnen, och sett att vi har gemensamma intressen, är på samma våglängd och vill fortsätta att träffas. Personer jag träffat i jobbet eller utanför jobbet och som jag inte fungerar ihop med, umgås jag inte med. Så är det bara.
För att ta steget att bjuda hem en invandrarfamilj måste jag först ha träffat dem för att "känna på" och se om en relation kan funka? Det handlar inte i första hand om språket, utan mera om möjligheten till ett intellektuellt utbyte.
Därför skulle jag vilja se att det fanns en möjlighet att helt opretentiöst och utan krav - men ändå organiserat - kunna möta invandrare, t.ex. på ett kafé för att fika tillsammans, för att se om "tycke" uppstår, som sedan kan leda till ett nytt möte. Det är ju en fördel om båda parter känner ungefär likadant.
Jag vet inte om det finns sådana möjligheter redan idag. Tänkbara organisatörer kan t.ex. vara Röda Korset, kommunen, kyrkan eller någon förening. Det gäller sen att göra reklam för det.
Kompisar i Gävle gjorde slag i saken. De gick helt sonika till ortens SFI-undervisning och berättade att man ville bli värdfamilj och undrade om någon av SFI-eleverna var intresserad. Alla var det. Genom lottning fick de kontakt med en familj, där fadern var läkare.
Jag gick in på min hemkommuns webbplats och sökte mig fram. Efter några klick hittade jag den här länken: http://invitationsdepartementet.eu/
Där kan man anmäla sig om man är svensktalande och vill bjuda hem någon på middag, som inte är så bra på svenska. Den som håller på att lära sig svenska och som vill bli hembjuden till någon som är bra på svenska kan också anmäla sig där. Jag har inte anmält mig. Varför inte?
Jo, det känns för allvarligt och definitivt på något sätt. Tänk om det blir fiasko. Maten jag serverar är fel, vi kan inte prata med varandra, vi har ingenting gemensamt. Allt blir bara pinsamt och outhärdligt. För båda parter.
De svenska vänner och bekanta jag har och som jag umgås med har jag mer eller mindre valt därför att vi trivs ihop. Vi har kanske träffats av en slump, som grannar eller via jobbet eller barnen, och sett att vi har gemensamma intressen, är på samma våglängd och vill fortsätta att träffas. Personer jag träffat i jobbet eller utanför jobbet och som jag inte fungerar ihop med, umgås jag inte med. Så är det bara.
För att ta steget att bjuda hem en invandrarfamilj måste jag först ha träffat dem för att "känna på" och se om en relation kan funka? Det handlar inte i första hand om språket, utan mera om möjligheten till ett intellektuellt utbyte.
Därför skulle jag vilja se att det fanns en möjlighet att helt opretentiöst och utan krav - men ändå organiserat - kunna möta invandrare, t.ex. på ett kafé för att fika tillsammans, för att se om "tycke" uppstår, som sedan kan leda till ett nytt möte. Det är ju en fördel om båda parter känner ungefär likadant.
Jag vet inte om det finns sådana möjligheter redan idag. Tänkbara organisatörer kan t.ex. vara Röda Korset, kommunen, kyrkan eller någon förening. Det gäller sen att göra reklam för det.
9 oktober 2015
En liten virre dagligen är ok?
Det har länge hävdats att ett glas vin om dagen är bra för kroppen, framför allt för hjärtat och ådrorna. Att som panschis ta ett glas lite oftare än när man var i arbetsför ålder känns därför helt okej.
Alla håller inte med om detta. På senare tid har det hävdats att vinet inte har någon som helst positiv effekt på kroppen, snarare tvärtom. Vad ska man tro? Trender kommer och går. Vem minns inte smörberget för ett antal år sedan. Då blev det plötsligt farligt att äta margarin. Arla, eller vem det nu var, lobbade givetvis för att folk skulle köpa smör i stället. Som vanligt gick vi på det.
En nära släkting till mig lyssnade häromdagen på en läkare som pratade om hjärtats sjukdomar m.m. Läkaren hävdade med emfas att två glas vin om dagen var bara bra för hälsan. Han sa också att det inte var själva vinet, utan alkoholen, som var bra. Alltså gick det lika bra med en liten whisky före kvällsmaten, sa han.
Det kanske stämmer? I min bekantskapskrets har det funnits många friska gamlingar som uppnått mycket höga åldrar. Fru X blev 100 år (och fick brev från både kungen och landshövdingen när hon nådde seklet). Hon tog en liten virre varje dag de sista åren. Hennes man blev 97 år. Han hade flaskan gömd i en stövel i garderoben och tog sig en liten hutt varje dag. En kompis till mig vars mor är 99 år tar sig också en liten virre varje dag.
Ska man tro att alkohol i ringa mängd varje dag förlänger livet? Att chansa och tro det är nog inte fel, eller...?
Alla håller inte med om detta. På senare tid har det hävdats att vinet inte har någon som helst positiv effekt på kroppen, snarare tvärtom. Vad ska man tro? Trender kommer och går. Vem minns inte smörberget för ett antal år sedan. Då blev det plötsligt farligt att äta margarin. Arla, eller vem det nu var, lobbade givetvis för att folk skulle köpa smör i stället. Som vanligt gick vi på det.
En nära släkting till mig lyssnade häromdagen på en läkare som pratade om hjärtats sjukdomar m.m. Läkaren hävdade med emfas att två glas vin om dagen var bara bra för hälsan. Han sa också att det inte var själva vinet, utan alkoholen, som var bra. Alltså gick det lika bra med en liten whisky före kvällsmaten, sa han.
Det kanske stämmer? I min bekantskapskrets har det funnits många friska gamlingar som uppnått mycket höga åldrar. Fru X blev 100 år (och fick brev från både kungen och landshövdingen när hon nådde seklet). Hon tog en liten virre varje dag de sista åren. Hennes man blev 97 år. Han hade flaskan gömd i en stövel i garderoben och tog sig en liten hutt varje dag. En kompis till mig vars mor är 99 år tar sig också en liten virre varje dag.
Ska man tro att alkohol i ringa mängd varje dag förlänger livet? Att chansa och tro det är nog inte fel, eller...?
Ny bok från Skatteverket
Skatteverket - och tidigare Riksskatteverket - har gett ut många böcker under årens lopp. Det har i nästan samtliga fall varit byråkratböcker, som författningssamlingar och handledningar. De har i första hand varit riktade till de anställda skattetjänstemännen. Numera har de flesta av dem blivit digitala.
Vid sidan av dessa tjänsteböcker har verket också gett ut mer "vanliga" böcker, dock inga romaner. Under årens lopp har de kommit fyra sådana böcker, den senaste häromdagen.
Den första hette "Nilssons kokbok" och blev verkets julgåva till personalen i mitten av 1990-talet. Den innehöll matrecept. Framsidesbilden visade de avgående cheferna Lennartarna Nilsson & Grufberg serverandes de tillträdande, sittande cheferna Anitra Steen och Alf Nilsson. Boken var min idé, liksom även bilden på omslaget.
Nästa bok var också min idé. Den hette "Byråkrater berättar" och var en diger samling historier, berättade av tjänstemän vid Skatteverket och Kronfogden, nedtecknade av Leif Ekerling. Även den boken blev verkets julgåva till personalen på 1990-talet.
Båda dessa julgåvor kostade drygt några tior att producera, låt oss säga 25 kr styck. Den normala julgåvan till personalen fick kosta ca 200 kr. Böckerna innebar en besparing på ca 1,5 miljon kr varje jul. De borde ha glatt skattebetalarna!
Men icke sa Nicke. Förre kulturministern och sossen Bengt Göransson ondgjorde sig över "Nilssons kokbok" i en av morgontidningarna och ansåg det var slöseri med skattepengar att ge ut boken. Men han kände nog inte till hela historien.
Den tredje i raden av mer "vanliga" böcker - också framtagen på mitt initiativ - kom 2003 för att celebrera den allmänna självdeklarationens 100 år. Den boken innehöll en rad uppsatser och hette "Deklarationen 100 år och andra tillbakablickar".
Och nu finns en fjärde bok, författad av Anders Stridh och Lennart Wittberg, i dag verksamma som strateger vid Skatteverkets huvudkontor i Solna . Boken heter "Från fruktad skattefogde till omtyckt servicemyndighet".
Där beskriver de hur verket lyckats förändra attityderna hos personalen, från arrogant byråkrat till empatisk tjänare i skattebetalarnas tjänst. En resa utan motstycke, som många andra myndigheter, framför allt i utlandet, har svårt att förstå.
Den resa som Skatteverket gjort under de senaste 45 åren är resultatet av många eldsjälars idoga och ibland uppkäftiga arbete, som inte alltid skett i intern medvind.
Jag, som var med när det hela började 1971 och fram till 2010, anser att vissa händelser sticker ut mer än andra.
Den första är broschyren "Dags att deklarera" som 1972 var den största samhällsinformationskampanjen sedan högertrafikomläggningen 1967. Den andra är den förenklade deklarationen, den med krysset, och den tredje är webbplatsen och de digitala tjänsterna, bl.a. e-deklarationen.
Den fjärde stora förändringen är bemötandet och de förändrade attityderna hos personalen, som Stridh och Wittberg beskriver in sin bok. Boken är lättläst, välskriven och intressant. Den borde översättas till engelska och även bli kurslitteratur vid våra högskolor och universitet. Den kan säkert platsa i olika ämnesområden.
PS. Om du vill ha ett eget exemplar kan du kontakta någon du känner på Skatteverkets huvudkontor i Solna. Försöka duger.
Vid sidan av dessa tjänsteböcker har verket också gett ut mer "vanliga" böcker, dock inga romaner. Under årens lopp har de kommit fyra sådana böcker, den senaste häromdagen.
Den första hette "Nilssons kokbok" och blev verkets julgåva till personalen i mitten av 1990-talet. Den innehöll matrecept. Framsidesbilden visade de avgående cheferna Lennartarna Nilsson & Grufberg serverandes de tillträdande, sittande cheferna Anitra Steen och Alf Nilsson. Boken var min idé, liksom även bilden på omslaget.
Nästa bok var också min idé. Den hette "Byråkrater berättar" och var en diger samling historier, berättade av tjänstemän vid Skatteverket och Kronfogden, nedtecknade av Leif Ekerling. Även den boken blev verkets julgåva till personalen på 1990-talet.
Båda dessa julgåvor kostade drygt några tior att producera, låt oss säga 25 kr styck. Den normala julgåvan till personalen fick kosta ca 200 kr. Böckerna innebar en besparing på ca 1,5 miljon kr varje jul. De borde ha glatt skattebetalarna!
Men icke sa Nicke. Förre kulturministern och sossen Bengt Göransson ondgjorde sig över "Nilssons kokbok" i en av morgontidningarna och ansåg det var slöseri med skattepengar att ge ut boken. Men han kände nog inte till hela historien.
Den tredje i raden av mer "vanliga" böcker - också framtagen på mitt initiativ - kom 2003 för att celebrera den allmänna självdeklarationens 100 år. Den boken innehöll en rad uppsatser och hette "Deklarationen 100 år och andra tillbakablickar".
Och nu finns en fjärde bok, författad av Anders Stridh och Lennart Wittberg, i dag verksamma som strateger vid Skatteverkets huvudkontor i Solna . Boken heter "Från fruktad skattefogde till omtyckt servicemyndighet".
Där beskriver de hur verket lyckats förändra attityderna hos personalen, från arrogant byråkrat till empatisk tjänare i skattebetalarnas tjänst. En resa utan motstycke, som många andra myndigheter, framför allt i utlandet, har svårt att förstå.
Den resa som Skatteverket gjort under de senaste 45 åren är resultatet av många eldsjälars idoga och ibland uppkäftiga arbete, som inte alltid skett i intern medvind.
Jag, som var med när det hela började 1971 och fram till 2010, anser att vissa händelser sticker ut mer än andra.
Den första är broschyren "Dags att deklarera" som 1972 var den största samhällsinformationskampanjen sedan högertrafikomläggningen 1967. Den andra är den förenklade deklarationen, den med krysset, och den tredje är webbplatsen och de digitala tjänsterna, bl.a. e-deklarationen.
Den fjärde stora förändringen är bemötandet och de förändrade attityderna hos personalen, som Stridh och Wittberg beskriver in sin bok. Boken är lättläst, välskriven och intressant. Den borde översättas till engelska och även bli kurslitteratur vid våra högskolor och universitet. Den kan säkert platsa i olika ämnesområden.
PS. Om du vill ha ett eget exemplar kan du kontakta någon du känner på Skatteverkets huvudkontor i Solna. Försöka duger.
4 oktober 2015
Veteraner på väg ut i kylan?
Jag har jobbat i stort sett hela yrkeslivet på (Riks)Skatteverket. När jag slutade och gick i pension blev jag medlem i huvudkontorets veteranförening - jag blev till och med styrelsemedlem i några år! Nu är jag vanlig medlem.
Nästan alla stora arbetsplatser har veteran- eller pensionärs-föreningar, som får stöd av företaget/myndigheten på olika sätt. Det normala är att nuvarande ledningar inser vikten av att även ta hand om sina f.d. medarbetare. Det är ett led i goodwillskapandet och kan även vara en positiv faktor när det gäller nyrekrytering.
Veteranföreningen vid Skatteverkets huvudkontor bildades för 26 år sedan. Den fick genast mycket och generöst stöd av dåvarande generaldirektören Lennart Nilsson. Antalet medlemmar vid starten var ett tjugotal och nu är det bortåt 250. Föreningen genomför aktiviteter i stort sett varje månad (utom på sommaren). Det är studiebesök, utflykter och resor både inom och utom landet. Allt är mycket uppskattat av de f.d. anställda som är medlemmar.
Under åren som gått har generaldirektörer kommit och gått. Alla har stöttat föreningen som kunnat leva vidare. Under senare år har det dock skett förändringar, som missgynnat föreningen.
Det stora kontors- och sammanträdesrum som föreningen hade möjlighet att disponera på verket för ett kvarts sekel sedan har man sedan länge fått lämna. Inget konstigt i det då i stort sett all personal numera saknar egna rum och i stället sitter i kontorslandskap. Veteranerna har nu ett skrivbord i ett hörn i ett landskap på huvudkontoret.
Däremot har möjligheterna att utnyttja kontorsplatsen försämrats. Det handlar dels om tillträde till lokalerna, som försvårats väsentligt senaste åren, och dels möjligheten att använda verkets datornät.
Utlovade ökningar av det lilla penningbidrag - som varit oförändrat sedan starten 1989 - har inte setts till. Trots alla försämringar och problem har föreningen dock fungerat, till medlemmarnas glädje.
Varför kan föreningen inte få ha sin dator uppkopplad mot verkets nät? Varför ska inpasseringen vara så erbarmligt krånglig för föreningens styrelsemedlemmar? (Det verkar som om säkerhetschefen tror att de är presumtiva terrorister?)
Men trenden är tydlig. Skatteverkets huvudkontor med generaldirektören Hansson i spetsen skulle nog helst se att veteranföreningen försvann. Det verkar inte finnas någon förståelse för att den behövs, trots de propåer som gjorts av bl.a. f.d. chefer, som nu är veteraner.
När Hansson själv går i pension kanske det inte finns någon veteranförening för honom att gå med i. Att lägga ned skattekontor - som han fick stå till svars för i Riksdagen häromdan - är en sak. Men att försvåra och krångla till det för veteranföreningen kan inte vara en fråga om varken pengar eller effektivitet. Det är tvärtom en fråga om brist på empati och erkänsla för det arbete veteranerna la ned när de byggde upp det skatteverk som Hansson & Co nu leder och får goodwill för.
Att verket är en av landets mest populära myndigheter är inte den nuvarande ledningens förtjänst.
Nästan alla stora arbetsplatser har veteran- eller pensionärs-föreningar, som får stöd av företaget/myndigheten på olika sätt. Det normala är att nuvarande ledningar inser vikten av att även ta hand om sina f.d. medarbetare. Det är ett led i goodwillskapandet och kan även vara en positiv faktor när det gäller nyrekrytering.
Veteranföreningen vid Skatteverkets huvudkontor bildades för 26 år sedan. Den fick genast mycket och generöst stöd av dåvarande generaldirektören Lennart Nilsson. Antalet medlemmar vid starten var ett tjugotal och nu är det bortåt 250. Föreningen genomför aktiviteter i stort sett varje månad (utom på sommaren). Det är studiebesök, utflykter och resor både inom och utom landet. Allt är mycket uppskattat av de f.d. anställda som är medlemmar.
Under åren som gått har generaldirektörer kommit och gått. Alla har stöttat föreningen som kunnat leva vidare. Under senare år har det dock skett förändringar, som missgynnat föreningen.
Det stora kontors- och sammanträdesrum som föreningen hade möjlighet att disponera på verket för ett kvarts sekel sedan har man sedan länge fått lämna. Inget konstigt i det då i stort sett all personal numera saknar egna rum och i stället sitter i kontorslandskap. Veteranerna har nu ett skrivbord i ett hörn i ett landskap på huvudkontoret.
Däremot har möjligheterna att utnyttja kontorsplatsen försämrats. Det handlar dels om tillträde till lokalerna, som försvårats väsentligt senaste åren, och dels möjligheten att använda verkets datornät.
Utlovade ökningar av det lilla penningbidrag - som varit oförändrat sedan starten 1989 - har inte setts till. Trots alla försämringar och problem har föreningen dock fungerat, till medlemmarnas glädje.
Varför kan föreningen inte få ha sin dator uppkopplad mot verkets nät? Varför ska inpasseringen vara så erbarmligt krånglig för föreningens styrelsemedlemmar? (Det verkar som om säkerhetschefen tror att de är presumtiva terrorister?)
Men trenden är tydlig. Skatteverkets huvudkontor med generaldirektören Hansson i spetsen skulle nog helst se att veteranföreningen försvann. Det verkar inte finnas någon förståelse för att den behövs, trots de propåer som gjorts av bl.a. f.d. chefer, som nu är veteraner.
När Hansson själv går i pension kanske det inte finns någon veteranförening för honom att gå med i. Att lägga ned skattekontor - som han fick stå till svars för i Riksdagen häromdan - är en sak. Men att försvåra och krångla till det för veteranföreningen kan inte vara en fråga om varken pengar eller effektivitet. Det är tvärtom en fråga om brist på empati och erkänsla för det arbete veteranerna la ned när de byggde upp det skatteverk som Hansson & Co nu leder och får goodwill för.
Att verket är en av landets mest populära myndigheter är inte den nuvarande ledningens förtjänst.
3 oktober 2015
En fråga rörande rikskuponger
Riksskatteverket (nuvarande Skatteverkets huvudkontor) fick då och då in märkliga brev från skattebetalarna. En del var nog skrivna mest på skämt, andra var allvarligt menade.
Häromdan fick jag i min hand kopia av ett brev som kom in till verket för drygt 36 år sedan, diariefördes och förmodligen även besvarades. Hur verket svarade vet jag dock inte. Håll till godo:
"Undertecknad ämnar reducera sin egenvikt med ca 2 kg under kommande månad. Detta kommer att tillgå genom ökad motion och minskat födointag. Näringstillförseln minskas genom att äta filmjölk och frukt till lunch. Filmjölken kan ätas på kontoret eller på Teatergrillen i form av filbunke á 13:- plus service.
Undertecknad anhåller vördsamt om att få äta filmjölk och frukt på kontoret under ca 2-3 veckor. Därvid kommer ett överskott av tilldelade rikskuponger att uppstå. Undertecknads avsikt är därefter att efter viktreduktion intaga ett begränsat antal luncher, av vällagad husmanskost på restaurang Riche. En sådan lunch med vatten som dryckjom, belöper sig normalt till ca 30:- inkl. service.
Tyvärr accepterar icke Riche, av rädsla för att göra något otillbörligt, att deras gäster betalar mer än 15:- med rikskuponger, resten skall erläggas kontant.
Anhåller därför om ett skriftligt intyg från Riksskatteverket, att restaurang Riche utan risk för repressalier från Riksskatteverkets sida har rätt att servera undertecknad ca 20 luncher där rikskuponger till ett värde av 30:- per lunch accepteras som betalningsmedel."
PS. Vet du inte vad rikskuponger är kan du läsa här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Rikskuponger
Häromdan fick jag i min hand kopia av ett brev som kom in till verket för drygt 36 år sedan, diariefördes och förmodligen även besvarades. Hur verket svarade vet jag dock inte. Håll till godo:
"Undertecknad ämnar reducera sin egenvikt med ca 2 kg under kommande månad. Detta kommer att tillgå genom ökad motion och minskat födointag. Näringstillförseln minskas genom att äta filmjölk och frukt till lunch. Filmjölken kan ätas på kontoret eller på Teatergrillen i form av filbunke á 13:- plus service.
Undertecknad anhåller vördsamt om att få äta filmjölk och frukt på kontoret under ca 2-3 veckor. Därvid kommer ett överskott av tilldelade rikskuponger att uppstå. Undertecknads avsikt är därefter att efter viktreduktion intaga ett begränsat antal luncher, av vällagad husmanskost på restaurang Riche. En sådan lunch med vatten som dryckjom, belöper sig normalt till ca 30:- inkl. service.
Tyvärr accepterar icke Riche, av rädsla för att göra något otillbörligt, att deras gäster betalar mer än 15:- med rikskuponger, resten skall erläggas kontant.
Anhåller därför om ett skriftligt intyg från Riksskatteverket, att restaurang Riche utan risk för repressalier från Riksskatteverkets sida har rätt att servera undertecknad ca 20 luncher där rikskuponger till ett värde av 30:- per lunch accepteras som betalningsmedel."
PS. Vet du inte vad rikskuponger är kan du läsa här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Rikskuponger
1 oktober 2015
Lägstalöner vanligt i EU:s länder
Av de 28 länderna i EU är det bara sex (Cypern, Danmark, Finland, Italien, Sverige och Österrike) som inte har fastställda minimilöner. I Sverige är lönesättningen en uppgift för arbetsmarknadens parter. Därför har vi inga lagstadgade minimilöner i vårt land.
För att få fler i arbete, framför allt nysvenskar (men även gammelsvenskar utan utbildning), borde ingångslönerna vara lägre. Höga ingångslöner är ett hinder för att fler ska kunna anställas. Det hävdar i alla fall många i dagens debatt. Jag är beredd att hålla med.
I Tyskland, som nyligen infört minimilön, är den 80 kr i timmen. Vid en månadstimtid på 160 timmar blir det ca 12 800 kr. På Irland är den 70 kr i timmen för den som är 18 år och saknar tidigare yrkeserfarenhet. Det blir ca 11 200 kr i månaden. Irland har även lägstalön för lärlingar. Den är 58 kr i timmen.
I Sverige har ett kommunalanställt 19-årigt vårdbiträde drygt 18 000 kr i månaden och en ung personlig assistent drygt 21 000 kr. Ett ungt butiksbiträde har drýgt 18 700 kr i månadslön. En yngling som jobbar på lager har drygt 20 000 kr. En behörig frisör har 15 000 kr i månaden plus 17,7 % i bonus.
Motståndet mot lägre minimilöner i Sverige är starkt från fackligt håll och från partierna på vänsterkanten. Lägre ingångslöner borde ge fler jobb. För att låga lägstalöner ska funka måste nog bidragen (typ försörjningsstöd/etableringsstöd) vara lägre än lägstalönen. Annars lönar det sig inte att jobba.
Jag tror därför att minimilöner eller låga lägstalöner sitter långt inne. Men man kunde börja med att kolla hur det har funkat i de länder som har sådana löner. Ska man få in unga och utlandsfödda i jobb måste man nog vänstern tänka om och slakta en del av sina heliga kor.
PS. När jag som 22-årig länsstyrelsetjänsteman hade jobbat mitt hela första år (1968) hade jag 1 700 kr i månaden. I dagens penningvärde motsvarar det 13 600 kr. Det finns nog idag ingen heltidsarbetande med gymnasiekompetens som har en så låg helvit lön. Sic!
För att få fler i arbete, framför allt nysvenskar (men även gammelsvenskar utan utbildning), borde ingångslönerna vara lägre. Höga ingångslöner är ett hinder för att fler ska kunna anställas. Det hävdar i alla fall många i dagens debatt. Jag är beredd att hålla med.
I Tyskland, som nyligen infört minimilön, är den 80 kr i timmen. Vid en månadstimtid på 160 timmar blir det ca 12 800 kr. På Irland är den 70 kr i timmen för den som är 18 år och saknar tidigare yrkeserfarenhet. Det blir ca 11 200 kr i månaden. Irland har även lägstalön för lärlingar. Den är 58 kr i timmen.
I Sverige har ett kommunalanställt 19-årigt vårdbiträde drygt 18 000 kr i månaden och en ung personlig assistent drygt 21 000 kr. Ett ungt butiksbiträde har drýgt 18 700 kr i månadslön. En yngling som jobbar på lager har drygt 20 000 kr. En behörig frisör har 15 000 kr i månaden plus 17,7 % i bonus.
Motståndet mot lägre minimilöner i Sverige är starkt från fackligt håll och från partierna på vänsterkanten. Lägre ingångslöner borde ge fler jobb. För att låga lägstalöner ska funka måste nog bidragen (typ försörjningsstöd/etableringsstöd) vara lägre än lägstalönen. Annars lönar det sig inte att jobba.
Jag tror därför att minimilöner eller låga lägstalöner sitter långt inne. Men man kunde börja med att kolla hur det har funkat i de länder som har sådana löner. Ska man få in unga och utlandsfödda i jobb måste man nog vänstern tänka om och slakta en del av sina heliga kor.
PS. När jag som 22-årig länsstyrelsetjänsteman hade jobbat mitt hela första år (1968) hade jag 1 700 kr i månaden. I dagens penningvärde motsvarar det 13 600 kr. Det finns nog idag ingen heltidsarbetande med gymnasiekompetens som har en så låg helvit lön. Sic!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
