Min svägerska och hennes man (min svåger) som bor på Västkusten har blivit inbjudna till ett bröllop i Demokratiska Republiken Kongo i slutet av juli i år, ett bröllop mellan dottern till en av deras svenska kompisar och en infödd kongoles. De tänker resa dit, har köpt flygbiljetter, bokat hotell m.m. samt ansökt om visum för att få komma in i landet.
Eftersom Kongos ambassad finns i Stockholm fick vi hand om deras pass och visumansökningar när vi sågs tidigare i sommar för att lämna in dem hos ambassaden. Min fru och jag letade rätt på ambassaden, högst upp i ett höghus på Lidingö, inte långt från Millesgården.
När vi kom till rätt våningsplan möttes vi av en stor skylt som berättade att här låg Bolivias ambassad. Vi blev först konfunderade men när vi granskat trapphuset närmare upptäckte vi en pytteliten skylt med vidhängande ringknapp där det stor "DRCongo Embassy" vid ingången till den bolivianska ambassaden. Vi tryckte på knappen.
Efter en stund kom en svart man som pratade i mobiltelefon och öppnade. Han visade in oss i ett rum möblerat med en soffgrupp och ett litet skrivbord. Fortfarande pratande i mobilen på något lokalt hemspråk tog han emot passen och ansökningsblanketterna med alla sina bilagor.
Fortfarande pratande i telefonen bläddrade han snabbt igenom handlingarna. Sen räckte han över sin telefon till mig och frågade mig "prata svenska?" Jag tolkade det som om han undrade om jag pratade svenska. En röst i telefonen pratade om "blanketter" på dålig svenska. Jag fattade ingenting, men trodde att det var någon som vill ansöka om visum. Ambassadmannen tog tillbaka mobilen och fortsatte att prata i den, samtidigt som han bläddrade vidare i ansökningshandlingarna.
Sen fick jag telefonen igen. Rösten i den pratade om "onsdag, onsdag". Jag fattade fortfarande ingenting men när jag lämnade tillbaka telefonen ramlade poletten ned. Vi skulle komma tillbaka på onsdag nästa vecka. "Wednesday next week?" sa jag frågande till ambassadtjänsteman, som nickade ivrigt. Jaha, det var alltså då vi kunde hämta passen med visum.
Detta skedde den 10 juni och vi var tillbaka den 17, dvs. efter en vecka. Vi var där på utsatt tid kl. 9:30 för då ska ambassaden vara öppnad (vilket den givetvis inte var). Efter en lång stund kom en svart ambassadtjänsteman - inte samma som veckan innan - och öppnade och vi följde med honom in. Denne tjänsteman kunde lite engelska och vi förklarade att vi kommit för att hämta två pass och vi visade honom kopior på svägerskans och hennes mans pass.
Han försvann in i ett annat rum, kom tillbaka och sa att bara ett pass var klart, men inte det andra. Han sa också att det tar tio dar att få visum. Vi berättade då för honom att vi kunde komma tillbaka måndagen den 29:e. Då skulle passen vara klara, förklarade han. I alla fall trodde vi det.
I går den 29:e var vi där igen kl. 9:30. Stängt. Vi väntade till efter kl. 10. Då kom en svart ambassadtjänsteman och låste upp; en som vi inte mött tidigare. Samma procedur som sist. Enda skillnaden var att denne hedersman kunde lite svenska. Nä, passen var inte klara. Vi uppmanades komma tillbaka i dag den 30 juni kl. 11.
I dag var jag där kl. 10:45 och väntade till kl. 12:30. Stängt. Stängt. Ingen tjänsteman dök upp. När jag kom hem ringde jag till UD och bad om hjälp. Jag kopplades till "Protokollet", den del av UD som har hand om kontakterna med de utländska beskickningarna i Sverige. Jag drog hela historien för tjänstemannen jag fått kontakt med.
"Nä, vi kan inte lägga oss i hur ambassaderna sköter sin visumhantering", sa han. "Dessutom är Demokratiska Republiken Kongo ett land som UD avråder svenskar från att resa till. Om vi skulle hjälpa till nu och din svägerska och hennes man skulle få problem i Kongo skulle vi på UD få kritik för att vi hjälpt dem att komma dit".
UD-mannen var trevlig och korrekt. Men något bistånd kunde han inte ge oss. UD har svartlistat många länder, bl.a. Indien, Thailand, Turkiet och Filipperna. Visserligen inte hela länderna utan bara vissa delar av dem. Men i alla fall. Även i Kongo var bara en del svartlistad, nämligen Nord- och Sydkivu med städerna Goma och Bukavu. Och dit ska inte min svägerska och hennes man åka! Så ambassadmannen borde ha kunnat hjälpt till.
I morgon tisdag ska vi till ambassaden igen. Fortsättning följer.
Fortsättning den 1 juli
I dag for vi åter till Lidingö och ambassaden. Vi var där vid 10-tiden och när vi ringde på kom samme man som vi mött den 17 juni; han som kunde lite engelska. Tro det eller ej! Passen var klara och visum istämplat och underskrivet. Vi fick passen med oss hem.
Lycklig slut, trots allt.
30 juni 2015
29 juni 2015
Ohemult kommunalt gatukostnadskrav
År 1966 antog Sollentuna kommun en stadsplan för bl.a. det kvarter där vår kåk ligger. Planen omsattes i praktiska åtgärder flera år senare och arbetet med att anlägg nya vägar, trottoarer m.m. var i full gång när vi flyttade dit i december 1970.
Bland annat gjordes vägen utanför vår fastighet om till en smal gång- och cykelväg. Det ledde till att vi fick infart från gångvägen, som blev förbjuden för biltrafik. Det gick inte att komma in med bil på tomten. Ingen hittade till oss. Sophämtning och tidningsutbärning uteblev veckovis. Det blev bara problem och jag tvingades bygga om infarten, men trots det gick det inte att få in en lastbil på tomten. Det i sin tur fördyrade de om- och tillbyggnader som jag lät göra på kåken.
År 1979 fick jag ett brev från kommunen, som krävde mig på 16 170 kr i gatubyggnadkostnad. I dagens pennningvärde motsvarade det ca 60 000 kr. Enligt byggnadslagen, med anor från mitten av 1940-talet, har kommunen rätt att kräva betalning av fastighetsägarna för de kostnader man haft för att genomför planen.
Jag kände inte för att betala detta. Framför allt med tanke på att fastigheten mittemot min fått utökad tomt (den del av gatumarken som blev över när gångbanan anlades), en bra infart från en granngata och dessutom sluppit att betala gatukostnader överhuvud taget.
Processen fortgick och Villaägarförbundet lyckades få ned kravet på min fastighet till 10 660 kr, vilket idag motsvarar knappt 30 000 kr. Då fick jag ett nytt krav från kommunen.
Jag började läsa byggnadslagens förarbeten, propositionstexten m.m. och fann att kravet på gatubyggnadskostnad kunde jämkas om en fastighet led men av planen. Det gick t.o.m. att jämka ned till noll!
Jag fick ihop en skrivelse på sex sidor plus diverse bilagor som jag avsände till kommunen våren 1982. Sen blev det helt tyst från kommunens sida. Jag vägrade nämligen att betala någon gatubyggnadskostnad överhuvud taget. Dessförinnan hade kommunen avkrävt mig en inteckning, som säkerhet för den obetalda gatubyggnadskostnaden, när jag hade begärt bygglov för en tillbyggnad.
Åren gick. Efter fem år kollade jag hur lång preskriptionstiden var för krav på gatubyggnadskostnad. Det svar jag fick från Villaägarförbundets jurist var inte helt klart: antingen tre år eller tio år. Jag lät saken bero.
Åren gick. När femton år gått begärde jag tillbaka inteckningen, som kommunen hade. Jag fick den, utan problem och kommunens krav på mig är nu sedan länge preskriberat.
Sannolikt hade min långa skrivelse hamnat på tjänsteskrivbordet hos någon ingenjör hos kommunens byggnadsnämnd, som suckat och lagt den underst i högen. De timmar jag hade lagt ned på att sätta mig in i lagstiftningen och författat min skrivelse hade lönat sig. En bra timpenning.
Alltså: får du ohemula krav. Kolla det rättsliga läget, vägra betala och skriv så långa inlagor du kan. Det tröttar ut motparten.
Bland annat gjordes vägen utanför vår fastighet om till en smal gång- och cykelväg. Det ledde till att vi fick infart från gångvägen, som blev förbjuden för biltrafik. Det gick inte att komma in med bil på tomten. Ingen hittade till oss. Sophämtning och tidningsutbärning uteblev veckovis. Det blev bara problem och jag tvingades bygga om infarten, men trots det gick det inte att få in en lastbil på tomten. Det i sin tur fördyrade de om- och tillbyggnader som jag lät göra på kåken.
År 1979 fick jag ett brev från kommunen, som krävde mig på 16 170 kr i gatubyggnadkostnad. I dagens pennningvärde motsvarade det ca 60 000 kr. Enligt byggnadslagen, med anor från mitten av 1940-talet, har kommunen rätt att kräva betalning av fastighetsägarna för de kostnader man haft för att genomför planen.
Jag kände inte för att betala detta. Framför allt med tanke på att fastigheten mittemot min fått utökad tomt (den del av gatumarken som blev över när gångbanan anlades), en bra infart från en granngata och dessutom sluppit att betala gatukostnader överhuvud taget.
Processen fortgick och Villaägarförbundet lyckades få ned kravet på min fastighet till 10 660 kr, vilket idag motsvarar knappt 30 000 kr. Då fick jag ett nytt krav från kommunen.
Jag började läsa byggnadslagens förarbeten, propositionstexten m.m. och fann att kravet på gatubyggnadskostnad kunde jämkas om en fastighet led men av planen. Det gick t.o.m. att jämka ned till noll!
Jag fick ihop en skrivelse på sex sidor plus diverse bilagor som jag avsände till kommunen våren 1982. Sen blev det helt tyst från kommunens sida. Jag vägrade nämligen att betala någon gatubyggnadskostnad överhuvud taget. Dessförinnan hade kommunen avkrävt mig en inteckning, som säkerhet för den obetalda gatubyggnadskostnaden, när jag hade begärt bygglov för en tillbyggnad.
Åren gick. Efter fem år kollade jag hur lång preskriptionstiden var för krav på gatubyggnadskostnad. Det svar jag fick från Villaägarförbundets jurist var inte helt klart: antingen tre år eller tio år. Jag lät saken bero.
Åren gick. När femton år gått begärde jag tillbaka inteckningen, som kommunen hade. Jag fick den, utan problem och kommunens krav på mig är nu sedan länge preskriberat.
Sannolikt hade min långa skrivelse hamnat på tjänsteskrivbordet hos någon ingenjör hos kommunens byggnadsnämnd, som suckat och lagt den underst i högen. De timmar jag hade lagt ned på att sätta mig in i lagstiftningen och författat min skrivelse hade lönat sig. En bra timpenning.
Alltså: får du ohemula krav. Kolla det rättsliga läget, vägra betala och skriv så långa inlagor du kan. Det tröttar ut motparten.
Kungliga avkommor
Kungar verkar alltid ha haft älskarinnor. Även drottningar har haft älskare, t.ex. franska drottningen Marie Antoinette och hennes svenske Axel von Fersen. Det är nog inte så konstigt då kungligheterna förr inte fick gifta sig med vem som helst. Äktenskapen arrangerades mellan kungahusen.
Bernadottarna har inte varit något undantag. Den förste Bernadotten - Karl XIV Johan - är inte känd för några älskarinnor, trots att hans drottning vistades i Frankrike större delen av deras tid tillsammans. Kungen hade däremot en mycket god vän och nära medarbetare i den unge greven Magnus Brahe. Greven var "kvinnlig och vek" och var kungens "intime vän" står det i biografin över Brahe, som förblev ogift. Ev. slutsatser får du dra själv. Inget finns dock dokumenterat.
Sonen Oscar som blev Oscar I hade däremot tre väl dokumenterade utomäktenskapliga barn med två olika älskarinnor. Hans son, den blivande kungen Karl XV, var en känd kvinnotjusare som sägs ha fått många barn på byn. Bara två är dokumenterade.
När jag för många år sedan gick en guidad tur på slottet Rosersberg norr om Stockholm berättade guiden om Karl XV, som vistades där ibland. På somrarna levererades unga, vackra bonddöttrar eller pigor från trakten till en grotta i närheten av slottet. Dit kom sedan kungen och lägrade dem. Sant eller ej, vet inte?
Däremot. På min mors begravning 1998 var det en borgerlig förrättare. Han var utseendemässigt en kopia av Karl XV, vilket jag givetvis inte kunde låta bli att kommentera när vi efter begravningen satt och kalasade på kaffe och smörgåstårta. "Jo, det stämmer", sa han. En av hans kvinnliga förfäder (förmödrar?) hade hämtats av Karl XV:s medarbetare och fött ett barn med kungen som far. Som ersättning hade hon fått en kvarn i Uppland, som sedan blev hennes levebröd. Tydligen hade kungens gener levt vidare i flera generationer framåt.
Näste Bernadotte på tronen, Oscar II, var också en kvinnokarl och hade minst sju olika dokumenterade älskarinnor. Några erkända barn med någon av dem finns inte redovisat, men det vore märkligt om det inte skulle finnas något resultat av hans många eskapader.
Den näste i raden, Gustav V, hade ju som bekant andra böjelser, som dock inte resulterade i någon utomäktenskaplig avkomma.
Sonen Gustav VI Adolf anses som en rekorderlig karl, fylld av goda egenskaper. Men även han hade älskarinnor. Två av dem är dokumenterade. En var operasångerska och en var den kända aktrisen Josephine Baker.
Huruvida den nuvarande kungens far hade älskarinnor är inte noterat. Däremot förekom det för några år sedan uppgifter om att vår nuvarande kung haft en affär med en känd artist.
Victoria har vi inte hör något om. Än.
Bernadottarna har inte varit något undantag. Den förste Bernadotten - Karl XIV Johan - är inte känd för några älskarinnor, trots att hans drottning vistades i Frankrike större delen av deras tid tillsammans. Kungen hade däremot en mycket god vän och nära medarbetare i den unge greven Magnus Brahe. Greven var "kvinnlig och vek" och var kungens "intime vän" står det i biografin över Brahe, som förblev ogift. Ev. slutsatser får du dra själv. Inget finns dock dokumenterat.
Sonen Oscar som blev Oscar I hade däremot tre väl dokumenterade utomäktenskapliga barn med två olika älskarinnor. Hans son, den blivande kungen Karl XV, var en känd kvinnotjusare som sägs ha fått många barn på byn. Bara två är dokumenterade.
När jag för många år sedan gick en guidad tur på slottet Rosersberg norr om Stockholm berättade guiden om Karl XV, som vistades där ibland. På somrarna levererades unga, vackra bonddöttrar eller pigor från trakten till en grotta i närheten av slottet. Dit kom sedan kungen och lägrade dem. Sant eller ej, vet inte?
Däremot. På min mors begravning 1998 var det en borgerlig förrättare. Han var utseendemässigt en kopia av Karl XV, vilket jag givetvis inte kunde låta bli att kommentera när vi efter begravningen satt och kalasade på kaffe och smörgåstårta. "Jo, det stämmer", sa han. En av hans kvinnliga förfäder (förmödrar?) hade hämtats av Karl XV:s medarbetare och fött ett barn med kungen som far. Som ersättning hade hon fått en kvarn i Uppland, som sedan blev hennes levebröd. Tydligen hade kungens gener levt vidare i flera generationer framåt.
Näste Bernadotte på tronen, Oscar II, var också en kvinnokarl och hade minst sju olika dokumenterade älskarinnor. Några erkända barn med någon av dem finns inte redovisat, men det vore märkligt om det inte skulle finnas något resultat av hans många eskapader.
Den näste i raden, Gustav V, hade ju som bekant andra böjelser, som dock inte resulterade i någon utomäktenskaplig avkomma.
Sonen Gustav VI Adolf anses som en rekorderlig karl, fylld av goda egenskaper. Men även han hade älskarinnor. Två av dem är dokumenterade. En var operasångerska och en var den kända aktrisen Josephine Baker.
Huruvida den nuvarande kungens far hade älskarinnor är inte noterat. Däremot förekom det för några år sedan uppgifter om att vår nuvarande kung haft en affär med en känd artist.
Victoria har vi inte hör något om. Än.
Sossen gillade inte småföretagare
Förr fanns det något som hette taxeringsnämnd. Det var en nämnd som granskade folks självdeklarationer och beslutade om hur mycket skatt som skulle betalas. Ordföranden utsågs av länsstyrelsen, som också förordnade ett så kallad kronoombud (som gjorde grovjobbet). Många av dessa hade sysslan som ett fritidsuppdrag, vid sidan av sitt ordinarie jobb. Sen fanns det i taxeringsnämnden även ett antal ledamöter, som kommunens utsåg.
Ledamöterna var politiskt valda. Det var det lägst stående politiska uppdraget. De var lekmän och deras uppgift var att bidra med kännedom om de lokala förhållanden inom distriktet. De kunde lyfta fram lokala saker och ting som ordföranden eller kronoombudet inte kände till men som kunde påverka taxeringen. Tanken bakom detta var nog god.
Min svärfar hade ett litet torp med några kor och en gris. Men det gick inte att föda upp en familj på det så därför hade han även ett litet taxiföretag vid sidan av. Han var alltså småföretagare. Under kriget körde han bilen med gengasaggregat, som inte gav särskilt många hästkrafter. I uppförsbackarna fick passagerarna gå ur och skjuta på. Dessutom var det smutsigt att då och då stanna och mata elden i aggregatet med trästybb, som låg i en säck på bilens takräcke.
Byns starke man var socialdemokrat och styrde och ställde med det mesta. Han satt också som tongivande lekman i ortens taxeringsnämnd. Han gillade inte småföretagare och hans bild av dem var att de fuskade så mycket de kunde. Därför såg han till att min svärfar varje år upptaxerades för sina blygsamma inkomster av taxirörelsen.
Svärfars familj levde knapert; odlade bär, potatis och grönsaker och fick egen mjölk m.m. Fick sovel från jakt och fiske och den egna grisen. Familjen kunde hanka sig fram trots låga inkomster. Det kunde inte sossen i taxeringsnämnden begripa, så därför upptaxerade han svärfar.
Detta gjorde han trots att svärfar skrev upp varenda taxiresa han gjorde; färdväg och belopp. Det hjälpte inte att visa upp dessa anteckningsböcker för sossen i taxeringsnämnden. Beslutet blev i alla fall "Upptaxering!"
Du kanske förstår varför svärfar inte röstade på sossarna. Hans tilltro till "samhället" var inte stor utan han försökte alltid klara sig själv. En hedersman av den gamla, numera utrotade stammen.
PS. Taxeringsnämnderna försvann 1991 och ersattes av skattenämnder. Taxeringsarbetet togs över av heltidsanställda tjänstemän.
Ledamöterna var politiskt valda. Det var det lägst stående politiska uppdraget. De var lekmän och deras uppgift var att bidra med kännedom om de lokala förhållanden inom distriktet. De kunde lyfta fram lokala saker och ting som ordföranden eller kronoombudet inte kände till men som kunde påverka taxeringen. Tanken bakom detta var nog god.
Min svärfar hade ett litet torp med några kor och en gris. Men det gick inte att föda upp en familj på det så därför hade han även ett litet taxiföretag vid sidan av. Han var alltså småföretagare. Under kriget körde han bilen med gengasaggregat, som inte gav särskilt många hästkrafter. I uppförsbackarna fick passagerarna gå ur och skjuta på. Dessutom var det smutsigt att då och då stanna och mata elden i aggregatet med trästybb, som låg i en säck på bilens takräcke.
Byns starke man var socialdemokrat och styrde och ställde med det mesta. Han satt också som tongivande lekman i ortens taxeringsnämnd. Han gillade inte småföretagare och hans bild av dem var att de fuskade så mycket de kunde. Därför såg han till att min svärfar varje år upptaxerades för sina blygsamma inkomster av taxirörelsen.
Svärfars familj levde knapert; odlade bär, potatis och grönsaker och fick egen mjölk m.m. Fick sovel från jakt och fiske och den egna grisen. Familjen kunde hanka sig fram trots låga inkomster. Det kunde inte sossen i taxeringsnämnden begripa, så därför upptaxerade han svärfar.
Detta gjorde han trots att svärfar skrev upp varenda taxiresa han gjorde; färdväg och belopp. Det hjälpte inte att visa upp dessa anteckningsböcker för sossen i taxeringsnämnden. Beslutet blev i alla fall "Upptaxering!"
Du kanske förstår varför svärfar inte röstade på sossarna. Hans tilltro till "samhället" var inte stor utan han försökte alltid klara sig själv. En hedersman av den gamla, numera utrotade stammen.
PS. Taxeringsnämnderna försvann 1991 och ersattes av skattenämnder. Taxeringsarbetet togs över av heltidsanställda tjänstemän.
13 juni 2015
Byt försäkringsbolag ofta
När vi 1970 skaffade kåken vi fortfarande bor i tog vi över den husförsäkring förre ägaren hade haft. Vi betalade premien år ut och år in och funderade inte vidare över det. Premien ökade varje år, vilket jag tog med en axelryckning. Allt annat ökade ju också kostnadsmässigt.
Efter många år ryckte jag upp mig och kollade hur mycket en husförsäkring skulle kosta hos ett annat bolag. Det visade sig att premien var mycket lägre så jag bytte bolag. Jag ringde upp kundtjänsten hos mitt gamla bolag och berättade att jag skulle avsluta mitt engagemang hos dem.
Jag berättade att min premie hos dem hade höjts varje år. "Varför ringde du inte och klagade så hade vi sänkt till den gamla premien? Det gör vi alltid när nån hör av sig." Jag kände mig dum; en nyttig idiot.
Så gör tydligen försäkringsbolagen. Höjer lite grann varje år och hoppas att ingen klagar.
Mitt nuvarande bolag höjde min premie för 2015 med nästan 500 spänn, jämfört med året innan. Då kollade jag med ett annat bolag och fick en premie som var en tusenlapp lägre per år. Så nu har jag bytt bolag igen.
Det är skit att man måste hålla på så här.
Efter många år ryckte jag upp mig och kollade hur mycket en husförsäkring skulle kosta hos ett annat bolag. Det visade sig att premien var mycket lägre så jag bytte bolag. Jag ringde upp kundtjänsten hos mitt gamla bolag och berättade att jag skulle avsluta mitt engagemang hos dem.
Jag berättade att min premie hos dem hade höjts varje år. "Varför ringde du inte och klagade så hade vi sänkt till den gamla premien? Det gör vi alltid när nån hör av sig." Jag kände mig dum; en nyttig idiot.
Så gör tydligen försäkringsbolagen. Höjer lite grann varje år och hoppas att ingen klagar.
Mitt nuvarande bolag höjde min premie för 2015 med nästan 500 spänn, jämfört med året innan. Då kollade jag med ett annat bolag och fick en premie som var en tusenlapp lägre per år. Så nu har jag bytt bolag igen.
Det är skit att man måste hålla på så här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
