Målgruppsanpassad SD-reklam

Jag är ju miljöskadad från min tid som informatör på Skatteverket där jag producerade massor med olika trycksaker. Därför tittar jag mer på formen än innehållet när jag får en trycksak i min hand.

De senaste dagarna har jag fått information från partierna i min brevlåda inför EU-valet på söndag. I morse hittade jag alstret från Sverigedemokraterna. Rubriken lyder "Vi tycker att EU blivit förjäkligt". Rent språkligt skulle jag haft särskrivning på det sista ordet. Längre ned på framsidan uppmanas jag "rösta sverigedemokraterna". Här skulle jag lagt in prepositionen "på".

Brödtexten på insidorna kunde ha gjorts snärtigare. Men det jag reagerar mest mot är de fula ordmellanrummen. Man borde ha avstavat bättre eller haft ojämn högermarginal. Hela trycksaken verkar amatörmässig.

Men när man producerar information ska man anpassa den efter målgruppen. Det har man gjort. SD:s främsta målgrupp/sympatisörer är lågutbildade yngre män på landsorten.

AF i botten - SKV i toppen

Häromdagen redovisades resultatet av en Sifo-enkät om folkets syn på olika myndigheters anseende. Arbetsförmedlingen hamnade som vanligt i sådana här undersökningar i botten med -32. Skatteverket hamnade i toppskiktet med +48 (endast passerad av Lantmäteriet och Konsumentverket som båda hade +49).

Under alla mina år på Riks/Skatteverket - där jag var mellanchef i nästan ett par decennier - kontaktade jag inte en enda gång den statliga Arbetsförmedlingen när jag behövde rekrytera medarbetare. Däremot direktrekryterade jag via kontakter vid ett par tillfällen arbetslösa.

Jag kan inte heller påminna mig att verket som helhet vände sig till Arbetsförmedlingen. I stället gällde platsannonser i tidningarna, kontakter och tips, bemanningsföretag och rekryteringskonsulter. Märkligt, kan man tycka. Det borde kanske vara obligatoriskt för andra offentliga organ att i första hand vända sig till Arbetsförmedlingen? 

Att Skatteverket ligger i topp när det gäller medborgarnas syn på sina myndigheter har flera förklaringar. Kanske en av dem är att inte ha nyttjat Arbetsförmedlingen för att hitta sina medarbetare?

Lika som bär?

År 1965 började statstelevisionen att sända den amerikanska serien "Familjen Addams". En av figurerna i den var Onkel Fester - en rund flintskallig äldre herre. Sedan dess har serien sänts flera gånger.

Jag tycket att nuvarande LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson är rätt så lik Onkel Fester (till utseendet alltså).

Många kreativa har gett upp

Nyligen fick vi det dystra beskedet att den kreative filmskaparen Malik Bendjelloul tagit sitt liv. Han fick en Oscar för sin film "Searching for Sugar Man". Många spådde honom en lysande karriär som filmskapare, i klass med Ingmar Bergman.

Malik är inte den förste kreative personen som tagit sitt liv. Många kända svenskar har gjort det. Här är några: författaren Stig Dagerman (1919-72); författaren Hjalmar Gullberg (1898-1961); sångaren m.m. Ernst Rolf (1891-1932); visdiktaren Ulf Peder Olrog (1919-72); författaren och Nobelpristagaren Harry Martinsson (1904-78); sångerskan Ulla Billquist (1907-46); poeten Karin Boije (1900-41); författaren Vilhelm Moberg (1898-1973); sångaren m.m. Ted Gärdestad (1956-97). Ted och Harry Martinsson har sina gravar bredvid varandra på Silverdals griftegård i Sollentuna.

I de flesta fall är det svåra depressioner som orsakat dessa kreativa människor död.

I hela världen räknar man med att det begås 875 000 självmord varje år (siffror för Afrika saknas dock). I Sverige är siffran ca 1 500, dvs. fyra varje dag året om. I åldersgruppen 15-44 år är självmord den vanligaste dödsorsaken men de flesta som tar sitt liv i Sverige är över 45 år. Man räknar med att det på varje självmord sker sex försök.

Det är nog många av oss som känner någon, nära eller nästnära, som tagit sitt liv eller försökt göra det. Min egen farfars far gjorde det 1901 efter en tids depressiv sjukdom. Det upplevdes på den tiden som skamligt och i släkten talade man inte om det.

Pragpenis

Jag är nyligen hemkommen från några dagar i den tjeckiska huvudstaden Prag, fylld av vackra hus samt krogar med god, riklig och näringsfylld mat till halva kostnaden jämfört med Sverige. Lägg därtill den inhemska pilsnern som är i världsklass.

Det finns mycket att se. Inte minst när det gäller statyer. En av de häftigaste jag sett är den som föreställer två kissande män. Statyn är dessutom rörlig. Se själva.

 

Men nu när vi i alla fall är inne på ämnet penisar så kan jag berätta att det finns ett penismusem i Reykjavik, Island. Det enda i hela världen. Kolla här: http://phallus.is/

I politik och kärlek är allt tillåtet

Dagens Nyheter (DN) har de senaste dagarna ägnat flera helsidor åt statsrådens uteblivna sjukanmälningar med åtföljande undsluppen karensdag. Detta har upprört landsortsbosatta Svennar och Irmor, dvs. vanligt folk, bl.a. på facebook, till den milda grad att man hotat åka till Stockholm och protestera.

Jag skulle tro att DN fått tips om detta från någon underordnad allianshatande tjänsteperson i regeringskansliet med insyn i personaladministrationen. Ensam om den stora nyheten har DN:s journalister gjort så mycket man kunnat. En hel handfull reportrar har jobbat med ärendet. Att en majoritet (56 %) av landets journalister sympatiserar med kommunisterna och/eller Miljöpartiet har säkert också haft betydelse. I alla fall i detta fall.

Jag är inte särskilt upprörd över att en magsjuk minister sagt återbud till ett möte för att i stället jobba hemifrån en dag eller två - utan att formellt sjukanmäla sig. Vem har inte gjort det? Eller vabbat  i motsvarande situation? Men oppositionen är upprörd och hotar med både JO och KU. Det ingår i smutsjobbet inför ett val. I politik och kärlek är allt tillåtet.

Jag är helt övertygad om att det i utkanten av alla partier finns personer som mer eller mindre systematiskt på uppdrag letar fel och försummelser hos framträdande motståndare. Det gäller att svärta ned motståndarna så mycket det går. Och landets journalister är sedan villiga megafoner.

Tänk bara på Mona Sahlins kontokort (där det var flera sossar som inte ville se henne som partiledare), moderatministrars TV-avgifter, Rosengrens porrklubbsbesök, Ove Rainers aktieinnehav, Laila Freivalds bostadsrätt m.m. Minsta lilla smutsfläck ger stora rubriker och leder i många fall till för tidig avgång.

Framträdande politiker borde vid det här laget har lärt sig att rensa ut alla garderobslik och följa alla möjliga och även omöjliga regler in absurdum - eller i alla fall inte förneka förhållandet när det avslöjats. Men man kommer nog aldrig att göra det. Vi kommer att få se fler liknande "avslöjanden" som ger krigsrubriker, eftersom politiker också är människor.

PS. När det gäller utebliven sjukskrivning så "missade" Göran Persson att sjukskriva sig när han var minister och opererade sin höft för några år sedan... Även solen har fläckar.

Snart dags att lämna från sig körkortet

Jag har haft körkort i snart 50 år och kört bil regelbundet i 45 av dem. Jag har inte fått fortkörningsböter och inte heller varit inblandad i någon trafikolycka.

Däremot har jag fått en parkeringsbot på 250 kr för något år sedan. Var på ett möte som tog längre tid än jag trott. Jag betalar alltid när jag parkerar. Ofta för mycket. Jag kollar inte alltid vilka regler som gäller. Parkerar jag en lördagförmiddag och tänker stå ett par timmar och lägger i pengar får jag en biljett som gäller till måndag morgon. Missar ofta att det kan vara avgiftsfritt lördag-söndag.

En gång gjorde jag en riktig tavla när jag skulle tvätta bilen i en automat på en Shellmack. Jag betalade i kassan, fick min kod som jag knappade in vid infarten till tvätten. Väntade. Porten gick upp, det lyste grönt. Jag körde in. Vad hände då?

Jo, bilen före mig var kvar i tvätten, fast länge fram. När jag körde in fastnade jag i maskinen som totalhavererade. Bilen före mig körde ut. Tack och lov hade jag mobiltelefonen med mig, ringde nummerupplysningen som kopplade mig till macken. En kille kom ut och såg till att jag kom loss. Körde ut och skämdes. Tack och lov blev det inga skador på min bil. Men tvätten var stängd ett bra tag.

Häromdan gjorde jag en ny tavla. Jag backade in i min kompis Jörgens bil, som stod parkerad på min uppfart drygt en meter bakom min bil. Jag är van vid att bara ha min egen bil på min uppfart och  gammal som jag är med dåligt kortminne missade jag att hans bil stod där. Usch vad jag skämdes.

Den lilla färden, ca 1,5 meter, kommer att kosta mig 4 000 kr. Min egen självrisk (tack och lov har jag helförsäkrad bil) är 3 000 kr. Sen får jag stå för Jörgens självrisk på hans trafikförsäkring som är 1 000 kr. Till detta kan läggas bonusreduceringen på min försäkring i två år. Suck!

Min bil fick den plastiga kofångaren rejält intryckt. På Jörgens bil blev det missfärgning och skrap. Se nedan. Båda är körbara. Det kunde ju varit värre. Tänk om en unge varit bakom min bil...

Kanske dags att frivilligt lämna in körkortet?

Bidrag utan motprestation?

Starkt förenklat har vi två politiska linjer i landet. Den ena är den så kallade "arbetslinjen" som högern säger sig företräda. Den innebär sänkta inkomstskatter och sänkta bidrag. Den andra linjen kallas av högern för "bidragslinjen" och den står sossarna (och kommunisterna) för. Den innebär höjda inkomstskatter och höjda bidrag. Nu ser opinionen/folket ut att föredra höjda skatter och höjda bidrag.

Lön får den som levererar en motprestation i form av arbete. Pensionen tycker en del är ett prestationslöst bidrag men den är faktiskt uppskjuten lön. Vi har även olika typer av bidrag. Barnbidrag är ett av dem och motprestationen är att man skaffar barn. Vi har studiebidrag och motprestationen är att man studerar. Den elev som skolkar från skolan förlorar bidraget.

Sedan har vi socialbidrag (som numera heter "försörjningsstöd" - en förskönande eufemism). Det bidraget får man normalt utan någon motprestation. Asylsökande får också bidrag utan motprestation. Ska man inte kunna kräva någon form av motprestation i dessa fall? Rätt eller fel?

En asylsökande ung man från Somalia som jag tog upp som liftare i min bil för ett tag sedan ville gärna arbeta. Det var inte kul att gå helt sysslolös, tyckte han. Han hade varit i Sverige i ett år och tre månader och väntade fortfarande på besked om han skulle få stanna eller inte. Han pratade förståelig svenska och hade en moster i Västerås, som varit här i åtta år.

En 4O-årig man i Sollentuna fick krav från kommunen att delta i praktik för att få sitt socialbidrag. Tanken från kommunens sida var att praktiken skulle göra det lättare för mannen att få en egen försörjning. Han fick bl.a. städa offentliga platser. Mannen vägrade då han ansåg att det kränkte hans mänskliga rättigheter och gick till domstol.

Förvaltningsrätten gick på mannens linje. Mannen var enligt domstolen för gammal för att tvingas till praktik på detta sätt. Lagen sträcker sig nämligen som mest till personer i 25-årsåldern. Sollentunabon begärde skadestånd med 9 000 kr för kränkningen han utsatts för. Kommunen hade brutit mot tre artiklar i Europakonventionen, dvs. mot de mänskliga rättigheterna.

Tingsrätten gav mannen rätt. Han fick sina pengar. (Det är alltså en mänsklig rättighet att leva på bidrag utan motprestation, Sic!)

Jag kan känslomässigt tycka att detta är fel. Men jag har ju aldrig tvingats till arbetslöshet eller att leva enbart på socialbidrag och saknar därför erfarenhet av det. Det finns dock en medelväg.

Den som söker asyl och lever på bidrag liksom den som lever på socialbidrag och vill ha någon form av sysselsättning borde få det. Nuvarande bidrag kan kanske sänkas något men inte så lågt att det inte går att överleva. I stället borde den som vill leverera en motprestation och sysselsätter sig - även om det handlar om att städa offentliga platser - få ett högre bidrag som asylsökande eller socialbidragstagare.

Om "sysselsättningen"  dessutom kunde räknas som "arbete" skulle arbetslöshetsstatistiken bli förskönad.