Akademiskhet leder till krångel

Jag har ingen akademisk belastning. Min yrkesverksamhet - information och kommunikation - har jag lärt mig på egen hand, via jobbet och några spridda kvällskurser. För att bli en bra kommunikatör krävs en bra skrivförmåga och dessutom rejäla doser av fantasi, empati och sunt förnuft. Har man inte detta så hjälper inga akademiska betyg.

En gång lyssnade jag på en professor i medie- och kommunikationsvetenskap som berättade om hur man ska göra. Han kunde rita figurer och förklara, inte helt utan inveckling. Det var precis samma saker som jag kommit fram till på egen hand. Det mesta var akademiskt förpackat sunt förnuft, förklarat på ett onödigt tillkrånglat sätt.

Häromdagen träffade jag en ingenjör som doktorerat på Chalmers i Göteborg. Han skrev sin avhandling på normalprosa. Hans mål var att "vanligt folk" skulle förstå hans forskning. Men under hand fick han höra att avhandlingen inte skulle godkännas på grund av hans språkliga form. Under några dagar och nätter skrev han om hela avhandlingen och akademiserade (läs: krånglade till) språket. Avhandingen godkändes. Detta hände för flera år sedan, men jag tror inte något har förändrats på den här punkten.

Jag brukar med en grov generalisering dela in den samlade yrkeskåren i tre grupper: jurister, teknister (ingenjörer) och humanister. Juristerna krånglar till allt administrativt, teknisterna allt tekniskt. Humanisterna får sedan försöka rätta till det hela.

Varför jag inte är sportintresserad

Jag har aldrig varit intresserad av sport, trots att min far var en duktig fotbollspelare. Under 1930-talet spelade han i division 2-laget IFK Örebro (och han finns med på en lagbild, som varit uppsatt på Idrottsmuseet i Örebro.)

Min bror och jag hade en fotboll som vi fick dela på. Men den sparkade min bror bort i skogen vid vår sommarstuga någon gång i början av 1950-talet. Farsan köpte ingen ny. Där dog mitt fotbollande.

Men min bror var idrottsintresserad. Jag minns särskilt 1952, för då var det OS i Helsingfors. Brorsan ordnade både höjdhopp, längdhopp och tresteg vid sommarstugan den sommaren. Han var ende tävlande och jag var hans publik.

På 50-talet ordnade ungarna i kvarteren egna lag och fotbollsturneringar - utan inblandning av vare sid idrottsklubbar eller föräldrar. Det funkade utmärkt. Varje folkskoleklass hade också ett eget fotbollslag som spelade mot de andra klasslagen efter skolans slut. Men jag fick aldrig vara med. Med ett undantag - när laget inför en match inte var fulltaligt.

Eftersom jag bodde i kvarteret bredvid skolan hämtades jag och fick vara med i laget för att få det fulltaligt. Det måste verkligen varit kris för jag var en av de elever inget lag vill ha när klassen på gymnastiklektionerna skulle delas i olika lag.

Nåja, jag trädde in i klasslaget på darrande ben. Men det gick bra. Vi vann med 11-1. Jag gjorde självmålet.

Varje måndag i folkskolan var det förhör på första rasten. Då gällde det att utan att staka kunna rabbla upp den korrekta uppställningen på lagen i tabellen till allsvenskan. För att klara det måste man ha följt med i helgens matchresultat och uppdaterat sig. Jag klarade det aldrig, eftersom jag var en bokläsande glasögonorm som samlade frimärken. Vid ett par tillfällen hände det att jag som straff  för min fotbollsokunskap kastades in taggbuskarna vid skolan.

En gång i mitten av 1950-talet hade jag varit i Stockholm tillsammans med min far och mina äldre bröder och en söndagseftermiddag hade vi alla bevistat en allsvenska fotbollsmatch på Råsunda. Jag var sprickfylld av att få berätta vad jag upplevt när måndagens rast infann sig. "Du ljuger din jävel", sa klassens "kung" och jag åkte in i taggbuskarna.

Det är fortfarande den enda fotbollsmatch jag upplevt "live".

PS. Däremot har mitt fotbollsintresse numera fått litet liv tack vare damerna. Jag tycker det är mycket roligare att titta på deras matcher än när gubbarna spelar. Damfotbollen är justare och avbryts inte hela tiden av tacklingar och gula kort som när herrarna behärskar planen.

De missljudande bromsarna

En gång hade jag en VW Jetta som var bortåt tio år gammal. Mycket var slitet, bl.a. bromsarna, som började gnissla något fruktansvärt. Jag var tvungen att lämna in bilen på verkstad. Det var i början av sommaren och eftersom jag skulle åka med familjen genom Europa och ned till franska Rivieran  ville jag ha den i trim.

Resan började. Full fart genom Tyskland. Jettan hade aldrig gått så fort tidigare. Allt gick bra även en bit in i norra Frankrike. Vi fortsatte köra hel dan men när jag kom till Sydfrankrike började bromsarna gnissla igen. Helvitte! Jag svor och fick ångest. "Hur f-an hittar jag en öppen VW-verkstad en sen lördageftermiddag i en småstad i Frankrike?"

Eftersom Jettan inte var utrustad med klimatanläggning körde jag med öppna framfönster. Därför hördes gnisslandet mycket tydligt. Men det märkliga var att bromsarna gnisslade även när bilen stod stilla vid rödljus. Bredvid vägen var en stor park. Då ramlade polletten ned.

Gnisslet kom inte från bilens bromsar - utan från cikadorna.

Olika priser hos olika ICA-handlare

Under alla de 43 år som vi bott i Sollentuna har jag i stort sett alltid handlat våra dagligvaror hos ICA-butiken i Sollentuna centrum. Den hette från början Stens ICA men är nu en ICA Kvantum-butik. För några år sedan gjordes butiken om helt och hållet, varorna fick nya platser och det tog ett bra tag att lära sig hitta allt igen. Många kunder lämnade då butiken.

I stället gick de flesta till den nyöppnade ICA Maxi-butiken i Häggvik, strax innan Stinsens köpcentrum. "Det är mycket billigare där", har flera kompisar sagt. "Jasså, det är nog ingen större skillnad", har jag svarat.

För några år sedan gjorde jag en jämförelse mellan ICA i Sollentuna centrum och Willys i Häggvik. Det skilde i priset på enskilda varor, men sammantaget var det ingen nämnvärd skillnad. Nu har jag gjort en liknande prisjämförelse mellan ICA Kvantum i centrum och den "mycket billigare" butiken ICA Maxi i Häggvik. Vad tror du resultatet blev?

ICA Kvantum i Sollentuna centrum har ca 4-5 % lägre priser, jämfört med ICA Maxi i Häggvik. I alla fall på de basvaror jag handlade och jämförde priserna på.

Så här gjorde jag jämförelsen: Jag handlade mina vanliga varor, dvs. kött, bröd, mjölk, frukt, grönsaker m.m. i Sollentuna centrum och åkte sedan till Häggvik och kollade vad exakt samma varor och exakt samma mängd av varje vara kostade där. I centrum blev kostnaden 673,35 kr och i Häggvik på Maxi 707,35 kr - en skillnad på 34 kr. (Till det bör även läggas en tia i bensinkostnad, då det är längre att åka för mig till Häggviksbutiken.)

Det är alltså inte billigare hos ICA Maxi.

Att namnge städer och delar av dem

I det forna Sovjetunionen var det populärt att namnge städer efter sina politiska potentater, t.ex. Kaliningrad, Stalingrad, Leningrad osv. Den seden togs även upp i Östtyskland där staden Chemnitz hette Karl-Marx Stadt under åren 1953-1990.

Men det finns exempel i samma riktning även i Sverige. Någon tid efter att Olof Palme blivit mördad, (vilket jag djupt beklagar) så döpte min sossehemstad Örebro om ett obetydligt torg till "Olof Palmes torg". Torget, som ligger i staden södra centrala del hette från början "Södertorget" Det döptes om till "Olof Palmes torg". Sannolikt som en hyllning till honom i den dystra stämingen efter hans död.

Om Olof Palme hade haft någon anknytning till Örebro kunde det ev. varit berättigat att hedra honom på detta sätt. Men så vitt jag vet har han nog bara varit där någon enstaka gång. Den gången lyckades min verkstadsarbetande fader nå fram till honom och trycka hans hand. Farsan var mycket stolt och tvättade inte handen på flera veckor.

I Örebro finns flera torg som spelar roll i stadens själ och geografi: "Järntorget", "Stortorget", "Våghustorget" (även kallat "Pumpkälletorget"). De är kända storheter och har betydelse för invånarna. Men "Södertorget" har aldrig haft samma status. Och absolut inte "Olof Palmes torg".

För att ytterligare framhäva Olof Palmes namn så beslutade stadens sossar att märka ut vägen till "Olof Palmes torg" genom att på den inre genomfarten i staden på ett anmärkningsvärt stort antal ställen markera vägen dit med stora skyltar högt upp i luften över genomfarten. De finns kvar än i dag. Kolla själv om du åker genom staden. Att skylta till detta betydelselösa torg har ingen praktisk betydelse. Då hade det varit bättre att skylta till "Hjalmar Bergmanteatern" eller till "Medborgarhuset" som ligger vid torget.

I min nuvarande hemkommun Sollentuna finns ett torg i kommunens centrum som jag tror heter "Turebergs torg". Det kanske också borde döpas om? Då skulle man kunna döpa det efter Sollentunas mest ökände invånare genom tiderna, nämligen Christer Pettersson, som åtalades men frikändes för mordet på Olof Palme. Han har i alla fall koppling till kommunen.

Det skulle i viss mån väga upp spektaklet i Örebro.