En smart väderstation

Nu får man väl anse att sommaren är slut, även om löven envist dröjer sig kvar. Motvilligt släpper de sitt grengrepp, singlar ned och famnas av den väntade gräsmarken. Höst är det i alla fall. Och vinterläge var det häromdan i Stockholmstrakten med lätt snötäcke här och var och ishalka också här och var. Isskrapan och bilborsten kom fram. Liksom vinterjulen. Brasmys inomhus är fullt tillåtet nu.

Vädret är ju ett av de käraste samtalsämnena för oss nordbor. Vädret betydde förr i världen liv eller död för en stor del av befolkningen, som levde av det jorden gav. Att läsa av och spå vädret i allehanda naturfenomen har varit en del av folktron.

 I Lindesberg  (The Capital of Bergslagen) vid Lindesjöns strand, finns den här unika väderstationen:

En Stålmormor på gymmet

Jag är lätt överviktig och försöker göra något åt det genom att besöka Friskis & Svettis ett par gånger i veckan. Mitt BMI är nämligen drygt 25. Jag har försökt att bli längre för att få ett lägre värde, men har inte lyckats.

Nu har jag gått på Friskis i snart 30 år. Alla år har jag tyckt jympan varit skittråkigt. Jag har fått tvinga mig iväg på träningen, vilket inte var så ofta precis. Dom där endomorfinkickarna har jag aldrig lyckats få del av. För många år sedan träffade jag Johan Holmsäter, som grundade Friskis, och beklagade mig. "Du går för sällan", sa han.

Nu har jag skippat jympan och går på gymmet i stället. Två gånger i veckan. Det är mycket roligare. Dessutom har jag kunnat notera att mina muskler utvecklats och att jag tål större belastning. Det är skönt med bättre ryggmuskler när man ska plocka trattisar och lingon.

I en av de maskiner jag nyttjar på gymmet har jag kunnat öka vikten från 10 kilo när jag började för ett halvår sedan till nuvarande 30 kilo.

I går när jag var där sneglade jag på den ca tio år äldre, kraftigt överviktiga damen som tog över maskinen efter mig. Hon ökade vikten till 60 kilo och klarade det galant. Snacka om Stålmormor!

PS. Läste häromdan att det där med BMI inte är så viktigt längre. Lite övervikt är ok så länge man har en bra kondis. Så nu kan jag sluta stirra mig blind på min vikt. Skönt.

Äntligen en som vågar ta upp integrationen

På DN Debatt i söndags, dvs. i går, skrev folkpartisten och statssekreteraren Jasenko Selimovic en intressant artikel med rubriken "Rädsla för rasiststämpel hindrar integrationsdebatt". Jag har tidigare tagit upp integrationen här på min blogg och bl.a. efterlyst en nyanserad debatt om den. Hoppas att den kan komma igång nu.

Och en rejäl ryggdunk till Selimovic som vågar ta ton. Han skriver bl.a. att "en nyanserad debatt om integrationen som både framhäver fördelar och problem,  är nödvändig". Se länken nedan.

Jag håller med till hundra procent.

http://www.dn.se/debatt/radsla-for-rasiststampel-hindrar-integrationsdebatt

Värdelöst mångårigt samlande avslutat

Redan som liten gosse började jag samla allt möjligt. Det var framför allt frimärken men även svenska äldre mynt som jag träffade på. Under åren blev det en hel del. Jag köpte äldre ostämplade svenska frimärken direkt från Postens Frimärksavdelning (PFA) och började prenumerera på alla nya märken som kom ut. 

Jag sparade även gamla svenska sedlar som togs ur cirkulation samt även olika jubileumsmynt som Riksbanken flitigt gav ut. Jag har även samlat olika utländska sedlar från hela världen.

Min myntsamling, med många mynt från Oscar II:s tid, stals när jag hade inbrott i villan för många år sedan. Jag fick inte ut något på hemförsäkringen för jag skulle ha haft en särskild tilläggsförsäkring. På det sättet blev jag av med den delen av mitt samlande.

Men i mina gömmor fanns fortfarande kvar en påse med äldre svenska silvermynt, från tvåkronor ned till tioöringar. De har legat och skräpat hemma i flera år.

Nu i veckan beslutade jag att göra mig av med allt detta.

Svenska ostämplade frimärken ville ingen handlare köpa in. Det lär till och med finnas frimärkshandlare som köpt in massvis billigt och säljer dem till ett lägre pris än frankeringsvärdet. Så nu använder jag mina märken när jag skickar pappersbrev och bryr mig inte ifall jag sätter på ett 20-kronorsmärke på ett vykort. På något sätt måste jag ju bli av med dem. Men nu för tiden sker mesta korrespondensen via mejl så det lär nog ta återstoden av mitt liv innan jag blivit av med den.

Silvermynten gick lätt att avyttra eftersom silvervärdet är mångdubbelt högre än det nominella. Mina utländska sedlar tog mynthandlaren tveksamt emot och jag fick ett par kronor styck för de hundratalet sedlar jag hade. De gamla utgångna svenska sedlarna - se bilden ovan -  och de svenska jubileumsmynten ville han inte ta i med tång ens.

Men handlaren tipsade om en annan mynthandlare som kanske kunde tänka sig vara intresserad av mina gamla svensksedlar, varav många var helt ocirkulerade, dvs. som nya. Handlaren berättade också att Riksbanken löser in gamla sedlar, men då måste man skicka in dem till banken med rek- eller assbrev.

Jag gick till handlaren jag fått tips om och han förbarmade sig motvilligt över dem. Men för sedlarnas sammanlagda nominella värde på 580 kr fick jag bara 480 kr. Ren förlust alltså, men jag slapp i alla fall själv skicka in dem till Riksbanken.

Jubileumsmynten då? Jo, dem borde en vanlig bank kunna lösa in eftersom de fortfarande var gångbara som betalningsmedel, hade handlaren sagt till mig. Men nu finns knappt något vanligt bankkontor kvar som har en kassa och en kassör man kan prata med över disk.

Det blev en promenad till Nordeas "vanliga" kontor i Kista där kundkretsen mest består av pensionärer och nysvenskar som ska betala sina räkningar. Men innan vi gick ringde hustrun dit och förvarnade om att vi skulle komma in med jubileumsmynt. Det tog en stund i telefon att förklara vad det var slags mynt.

Nu har alltså jag bara kvar en massa frimärken och så min autografsamling som bl.a. innehåller sådana kändisar som Sven Hedin, Jurij Gagarin, Ernst Rolf, John Steinbeck, Bertrand Rulssel, Olof Palme, Albert Schweitzer, Leopold III av Belgien, Grace och Rainer av Monaco, Tito, Juan Peron, Jean Paul Sartre, Urho Kekkonen, Chiang-Kai-Shek, Karl-Gerhard, Tryggve Lie och många, många fler.

PS. Jag och hustrun har också flera meter bokhyllor med både lästa och olästa böcker som vi tänker gallra och lämna till loppis. Dödstädning, kallas det visst. Ungarna ska inte behöva ta rätt på det efter oss...

Femtio festande föredettingar

Häromkvällen var det en strid ström av återvändande f.d. skattebyråkrater som vid 17:30-tiden gled in genom entrén till Skatteverkets huvudkontor i Solna. Anledningen var den lilla höstfest som veteranföreningen ordnat för sina medlemmar.

Av föreningens ca 260 medlemmar - varav ca 200 bor i Storstockholmsområdet - hade 52 hörsammat kallelsen och lät sig väl smaka av den mat och dryck som var framdukad. Det var många igenkännande leenden och kramar när veteranerna möttes.

Föreningens syfte med höstfesten var att få träffas under gemytliga former för att umgås och prata gamla minnen. Stämningen var hög och pladdret ville aldrig ta slut. När kaffet var urdrucket och sista vinskvätten tömd var det dags för hemfärd i höstmörkret på mer eller mindre lulliga ben.

Ännu en uppskattad aktivitet i veteranföreningens regi var till ända. Nästa gång gänget får tillfälle att ses blir i november. Då handlar det om underjorden och nya betalningsmedel.

Stava som det låter?

Svenska språket kan inte var lätt att lära sig för en nysvensk utan koppling till något annat germanskt/latinskt språk. Vi kanske skulle ha en stavningsreform där vi förenklar och gör stavningen mer lik talspråket? Små barn som precis lärt sig läsa och skriva stavar mer ljudlikt. Norge och Danmark har ord som stavas mer likt de som talas.

Den senaste svenska stavningsreformen skedde 1906. Då blev "dt" till "t", "t" till "tt" och "f, fv och hv" till "v", t.ex. "hvad" blev "vad", "hafva" blev "hava".

Med en ny stavningsrefom skulle våra svåra sch-, sk-, skj- och sj-ljud kunna bli enbart sch, t.ex. skita/schita, skjuta/schuta, sjösjuk/schöschuk. Våra k-, ch- och tj-ljud bli enbat tj, t.ex. kyrka/tjyrka, check/tjäck.

Andra ord kan stavas så här: citron/sittron, utbildning/utbilldning, åska/åsska, dagstidning/daxtining, genom/genåm, boss/båss, garderob/garrderåb, restaurant/rässtårang, grotta/gråtta, fönster/fönnstär, biograf/biågraf, gymnastik/jymmnastik, kolibri/kållibri, koloni/kållåni, kunskap/kunnskap, koks/kåx, faktura/fakktura, konstant/kånnstannt, jänta/jännta, bonde/bonnde, samhälle/sammhälle, England/Ännglannd, riksdag/rixdag, skorsten/skårrschten, tomte/tåmmte, (gårds)tomt/tåmt, klocka/klåkka, cykel/sykkel, vagn/vangn osv.

Skatteverkets nya grafiska profil

Skatteverkets tidigare överdirektör Magdalena Andersson (nu S-märkt finansministerkandidat) gillade inte utseendet på verkets broschyrer. "Det ser gammalmodigt ut", tyckte hon och gav verkets informa-tionsstab i uppdrag att ta fram en ny design.

Verket har anlitat en designbyrå, som tagit fram en ny grafisk profil som ska gälla framgent för alla olika trycksaker, visitkort, platsannonser, kuvert, brevpapper, affischer, roll-ups, webbplatsen, utom- och inomhusskyltar m.m. På det stora hela är det ett bra och genomtänkt profilprogram. På en skala från noll till fem så ger jag det en fyra.

Det finns dock några detaljer som jag inte gillar. Man har valt att ändra verkets  profilfärger från mörkblått och mörkgult till ljusare nyanser - mellanblått och ljusgult. Verkets logotyp i nya skicket ser blekt och urtvättat ut, men det beror nog - i mitt fall - på att jag är mer van vid den ursprungliga varianten.

Det nya ljusare blåa och gula ska gå igen i allt material. Som dekorfärger i trycksaker är de okej liksom blått i rubriker. Men att ha blått i brödtext, som i platsannonserna (se t.v. i bilden ovan) gör texten svårläst och det är inte bra. När det gäller tecknade illustrationer har man valt ett visst manér med delvis färglaverade tuschteckningar. Det är väl okej men det innebär att man binder upp sig till en viss tecknare.

De färger man valt som ska komplettera det gula och blåa är inga rena färger utan är olika procentblandningar av magenta, cyan och de andra grundfärgerna för fyrfärgstryck. Det är lätt att en del tryckerier missar att fixa rätt färgnyans.

Eftersom man valt att broschyrer ska ha en framsida med ett standardiserat utseende (se t.h. i bilden ovan) finns risk att vissa broschyrer måste få fler sidor, t.ex. 28 sidor i stället för 24. Det medför ökade pappers-, tryck- och portokostnader. Även de nya typsnitten kan medföra ökat sidantal. Hur det blir återstår att se.

Nåja, som jag nämnt ovan är profilprogrammet bra. De tidigare riktlinjer, mallar m.m. som gällde för verkets hittillsvarande grafiska alster har i vissa delar rötter som går tillbaka till 1970-talet. Det var alltså dags för en förnyelse... men var det verkligen nödvändigt med en konsultgjord grafisk handbok?

Ett nytt företag med filialer och dotterbolag runt om i världen som också gör egna trycksaker kan ha behov av en omfattande grafisk handbok. Men frågan är om Skatteverket har det? Alla trycksaker tas fram som original centralt på huvudkontoret. Där skapas också verkets webbplats. Detta jobb sköts idag av en handfull erfarna och duktiga medarbetare. Att göra en dyrbar handbok med extern konsulthjälp för dem känns nästan onödigt. Den nydaning som var nödvändig kunde man ha fixat inom huset.

De skattekamrater ute i landet som då och då gör några enstaka lokala trycksaker kommer i flera fall ändå inte att följa den grafiska manual, som tagits fram centralt i Solna. Man har många gånger inte ens klarat av - eller haft viljan - att återge logotypen på föreskrivet sätt.

För att en grafisk manual ska följas krävs någon form av interna böter, t.ex. att regionchefen mister pengar motsvarande en eller ett par årsarbetskrafter om reglerna inte följs. På min tid som informationsdirektör på verket försökte jag en gång, men misslyckades.

Det var nämligen så att Skatteverket fick enhetliga öppettider och annonserade om det. Jag tog fram annonsmallar som man skulle följa ute på kontoren runt om i landet. Om man följde mallen lovade jag att huvudkontoret skulle betala alla annonskostnader. Det funkade bra i hela landet utom på ett ställe, gissa vilket?

Jo, Göteborg. Där utformade man sina egna annonser och följden blev att jag vägrade betala deras införingskostnader. Regionchefen gick i taket, läste lusen av mig och vände sig till verkets ledning och klagade på mig. Jag tvingades backa och betala även de hemgjorda göteborgsannonserna med mina budgetmedel. Om jag minns rätt hade annonsen göteborgskamraternas favorittypsnitt Comic Sans, som är det mest vedervärdiga man kan tänka sig.

Nu ska jag sluta gnälla. Jag önskar Skatteverkets kommande nya kommunikationsdirektör lycka till med den nya grafiska profilen! Vad kalaset till slut kommer att kosta återstår att se. Billigt, blir det inte - även om införandet sker successivt.

Ord kan var tvetydiga

Svenska kommunalarbetarförbundet, i dagligt tal kallat Kommunal, funderar på att byta namn. Därför har man tagit fram olika namnförslag som man ska låta testa för att kolla vilka associationer folk får. Ett av förslagen är "Fack Ett". Det tror jag inte kommer att bli det nya namnet. Tanken går genast till "Fuck It", något som redan finns som skällsord när det gäller fackföreningar, dvs. "Facket? Fuck it!"

När det japanska storföretaget Sony skulle ta sitt namn bestämde man när namnprocessen började att det nya namnet skulle vara tvåstavigt och vara gångbart i hela världen, dvs. det skulle inte betyda något oanständigt någonstans. En bilmärke, jag minns inte vilket, har i hemlandet en modell som heter Fitta. Det går ju inte i Sverige och här heter bilen något annat som jag inte heller minns.

Att använda engelska ord och uttryck som för en svensk med folkskoleengelska ter sig helt okej kan vara katastrofalt i engelskspråkiga länder. Electrolux använde för ett antal år sedan rubriken "No one sucks like Electrolux" i USA när man marknadsförde sina damsugare där, f-låt, jag menar dammsugare. Företaget Åke Larsson Byggare AB hade en bäver som logotype och försökte vinna terräng i USA med "Here comes the Swedish Beaver!"