27 maj 2010

Mina sista fem år på Skatteverket

När förre generaldirektören omorganiserade Skatteverket och införde beställar-utförarorganisationen 2005 slog man sönder min lilla informationsenhet som fungerat och uträttat mycket under två decennier. Man bildade en kommunikationsstab på huvudkontoret, som skulle syssla med presskontakter och interninformation. Mina duktiga medarbetare som gjorde broschyrer, planerade kampanjer m.m. fördes över till utförarsidan, verksamhetsstöd.

Själv hängde jag i tomma intet. Slut som chef. Ingen roll längre. Det var straffet för att jag något år tidigare varit uppkäftig och skrivit i interntidningen, som jag var ansvarig för, vad jag tyckt om administrativt nedfall och administrativt avfall, dvs. onödig byråkrati, och trampat en del chefer m.fl. på tårna.

I samband med omorganisationen sökte jag det jobb jag kände att jag kunde, nämligen jobbet som redaktör för verkets papperstidning, en syssla som jag skött i 33 år. Jag fick inte jobbet.

Då gick jag till generaldirektören och sa att det inte fanns någon plats för mig längre på verket, ett verk som jag tjänat i flera decennier. "Var vill du vara" frågade han mig. Resultatet blev att jag hamnade som en extra resurs på huvudkontorets kommunikationsstab, en tjänst som egentligen inte fanns.

Det först halvåret satt jag på den nya posten utan att ha något som helst att göra. Jag blev en mästare i att se sysselsatt ut. Det var bara att gilla läget, annars hade jag gått under. Några små uppgifter fick jag, mest av terapeutisk karaktär. Det var inte alls som förr då jag i princip ägnat all min vakna tid åt verket, såväl dagar som kvällar som helger.

Min chef verkade nöjd med det lilla jag uträttade. Jag skrev en tjock promemoria om Skatteverkets varumärkesarbete som chefen fick, men inte läste. Inte en kommentar fick jag. Det var återigen bara att gilla läget. Det kändes märkligt att gå från rollen som ansvarig för större delen av verkets informationsverksamhet till att i stort sett bli ingenting. Tack och lov fanns det en del medarbetare i verket som sökte mig för att få råd och stöd. Det höll mig uppe.

Därför är det inte konstigt att jag - så fort det blev möjligt för mig - minskade min arbetstid med delpension och nu lämnat verket i förtid som heltidspensionär. Jag är inte alls bitter eller besviken. Det är ju bara naturens ordning.

När jag var i Sydafrika förra hösten såg jag en ensam noshörning som vandrade planlöst omkring. Vår guide berättade att han tvingats lämna flocken, därför att andra tagit över. Nu gick han och väntade på sin naturliga död.

Jag vill dock inte jämföra mina sista år på Skatteverket med noshörningens - det är jag för naiv för. I stället känner jag mig som en schweizisk kossa. I Schweiz är det så att kor som varit produktiva och mjölkat bra inte går till slakt. Det får i stället gå kvar och beta på ängen tills de självdör. Ungefär så kände jag mig under min sista fem år på Skatteverket. Trots allt var det ett privilegium.

Nu som pensionär upplever jag mina bästa år i livet. Jag saknar inte verket alls.

3 kommentarer:

  1. Det var väl så de flesta ute på de olika kontoren i landet misstänkte att det låg till redan vid tiden för det adm.-nedfallet.

    Det skulle vara intressant att höra din åsikt om den serviceanda som för tillfället råder inom verket. Exempelvis målet med att samtal ska besvaras inom tre minuter. Detta mål tär i år fruktansvärt på "kontrollpersonalen" som helt plötsligt ska kunna svara på frågor om allt möjligt som dyker upp. Senast jag ringde till sjukvårdsupplysningen i min region (lördag kväll) tog det flera timmar innan jag ens blev ställt i kö. Enligt många anställdas mening har det blivit för lätt att få telefonkontakt. Det går snabbare att ringa än att starta datorn och söka information själv på vår förträffliga hemsida.

    Fortsätt och skriv om dina erfarenheter på HK. Vi i landet behöver få bekräftelse på alla tokigheter som vi för tillfäller tycker kommer från HK.

    SvaraRadera
  2. Tack för din kommentar. Jag ska fundera om serviceandan och återkommer med ett blogginlägg framöver.

    SvaraRadera
  3. Har jobbat sexton år på verket, och med viss vånda åsett samma saker som du skriver om. Inte kul. F.ö. vill jag framföra ett tack för alla välskrivna krönikor genom åren, de var alltid läsvärda.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...