GLAD PÅSK!

Släpp fångarne loss, det är vår!

I dag känns det bra - av flera skäl. Först och främst verkar det att bli vår även i år, även om det sett hopplöst ut länge med snö och kyla. Vårblommorna har börjat ta sig upp genom fjolårslöven på södersidan där solen ligger på och värmer.
Sedan är jag en lössläppt "fånge"! I dag klippte jag de sista banden med verket i Solna. Jag var där på eftermiddagen, dels för att uppvakta en kollega som fyllt 50, dels för att lämna tillbaka min skitiga förmånsbil med tillbehör, min jobbdator och min tjänstemobil samt tjänstekortet m.m. Det kändes faktiskt rätt skönt.
Formellt sett är min sista anställningsdag i morgon den 31 mars, men jag tar ut mina sista semesterdagar nu. Från och med den 1 april (inget skämt) är jag pensionär på heltid. Och jag är nybliven medlem i Sveriges pensionärsförbund (SPF). Ytterligare en förening för mig, alltså. Se så det kan gå.

PS. Apropå skämt "så sa frukthandlaren att allt skämt är ruttet".

Preskriberade mutbrott

Två chefer hos Skatteverket har dömts för mutbrott. För fem år sedan bjöd en leverantör dem på sportbilskörning inklusive lunch. Värdet sattes till 5 000 kr. Ryktesvis berättas att det var en missnöjd medarbetare som tipsade verkets ledning flera år senare, som därför nödgades göra polisanmälan. Domstolen dömde till dagsböter och med chefernas löneläge blev det bortåt 60 000 kr. Surt, sa räven.

När jag ser tillbaka på vad som skedde på 70- och 80-talen i fråga om "mutor" blir jag mörkrädd. Leverantörer bjöd friskt på både det ena och det andra. Det var middagar och resor både inom och utom landet, som kallades "studieresor" med fabriksbesök och annat på programmet. Julklappar som kluckade levererades till hemadressen. Det var ingen hejd på hur leverantörerna uppvaktade de som satt på pengarna och köpte in allt möjligt, från hotellnätter, trycksaker, distributionstjänster, ADB-konsulter, reklambyråer, datorutrustning, mjukvaror m.m. Och upphandlingsreglerna var mycket bristfälliga. Det var inget märkvärdigt, tyckte man då. För sådan var kulturen. Om man tackade nej hade man ansetts vara mindre vetande.

Gradvis ändrades kulturen. En upphandling som gick snett ledde till skadestånd i miljonklassen och strikta regler infördes, både för upphandling och gåvomottagande. Nu betraktas alla gåvor och förmåner som otillbörliga.

Eftersom Skatteverket kollar medborgare och företag med lupp och förstoringsglas måste de anställda leva upp till alla regler med råge. När verket i Solna fortfarande hade gratis parkering för de anställda vägrade verkets superjurist att parkera där. Hon ansåg att förmånen var skattepliktig.

Cheferna på verket i Solna har förmånsbil. Med bilen följer en fri p-plats i husets mycket trånga garage. Alla har en p-plats, utom generaldirektören som har två. Jag är helt säker på att han förmånsbeskattas för den extra p-platsen, som gör det lättare för honom att parkera.

Uppfinningsrik myndighet

I gårdagens SvD fanns en liten notis som kunde berätta - enligt en undersökning bland svenskarna - att Skatteverket anses vara en god innovatör, liksom även Skypes grundare. Verket är alltså i fint kreativt sällskap.

Men samma undersökning visade också att svenskarna inte visste vad "innovation" är för något. Sic! Vad är då omdömet om verket värt? Säg den glädje som varar.

Nu är jag veteran på riktigt

Föreningar är inte min grej. Trots det är jag med i flera, har jag kommit på. Sedan många år har jag varit med i Villaägarna (vilket gav mig en rejäl rabatt när jag nyligen köpte bil), Friskis å Svettis (som får mig att röra på mig), Svenska turistföreningen (bara för att min brors svärson är regionchef där) och nu är jag även med i RSV-Veteranerna - en förening för pankisar som jobbat på verket i Solna.

I går var det veteranårsmöte i Solna. Av föreningens 230 medlemmar hade drygt ett 30-tal mött upp med gamle GD:n Gösta Ekman - still going strong och snart 91 år - i spetsen. Pigg och klar i knoppen som en tonåring. Jag fick även träffa en del andra gamla kamrater och jag kände mig förflyttad 20 år tillbaka i tiden. Magarna var lite rundare och ryggarna lite mer krokiga än när jag sist såg dem.

Jag är, som sagt, ingen föreningsmänniska. Stadgar, protokoll och annan föreningsbyråkrati är inte min grej. Trots det gick jag med på att bli invald i styrelsen i går, men bara som suppleant och bara för ett år. Nu är jag riktig veteran. Känns konstigt.

Blir det fler fel när 40-talisterna försvinner?

Statistiska centralbyrån (SCB) har räknat fel vid ett par tillfällen den sista tiden. Första felet var att svenskarnas samlade förmögenhet blev 500 miljarder för stor (!) och det andra att inflationen blev för hög på grund av att priset på skor blev för högt. Chefen för SCB ursäktade sig bl.a. med den stora generationsväxlingen och att man inte varit bra på att överföra kompetens till nyanställda.

Det är ju inte bara SCB som tappar erfarna 40-talister. Hos Skatteverket kommer 2 000 personer att gå i pension de närmaste fyra åren. Det blir ett stort tapp av kompetens. Om inte verket får extra pengar kommer luckorna inte kunna fyllas. Vilka konsekvenser kan det få för verksamheten? Risken för fadäser, t.ex. i de komplicerade it-systemen, ska inte underskattas.

Det finns förståsigpåare som till och med tror att Sveriges ekonomi - totalt sett - blir lidande på grund av kompetenstappet som uppstår när 40-talisterna lämnar yrkeslivet. Men det är nog i så fall bara en västanfläkt, jämfört med vad som kommer att hända om 20 år. Då går nämligen 60-talisterna i pension. Och den gruppen är 85 000 fler än 40-talisterna! De konsekvenserna blir det 80-talisterna som får ta hand om.

Låt polisen slippa småinbrott

En 19-årig student blev bestulen på sin dyra kamera. Polisen noterade stölden, men gjorde sedan inget mer. Studenten tog saken egna händer, kollade på nätet och hittade tjuven den vägen. Han spårade kameran via säljsajter och bilder som tjuven lagt ut på nätet.

För många år sedan hade vi inbrott i villan. Polisen var där någon minut och skickade papper på att jag anmält brottet. "Lycka till med försäkringsbolaget", sa de innan de försvann.

Tjuvarna tog bl.a. mitt checkhäfte. En använd check dök upp och via banken fick jag kopia på den. Tjuven hade handlat korv med mos för 30 kr. På baksidan fanns ett personnummer noterat. Numret tillhörde en ung tjej, bosatt i en söderförort.

Förmodligen hade den manlige tjuven handlat mosbrickan, betalat med checken och blivit krävd på legitimation. Då han inte kunde visa en legitimation med mitt namn hade korvmacksföreståndaren gått med på att hans tjej i stället visade sin legitimation. Därav hennes personnummer på baksidan av checken.

Upphetsad som privatspanare kontaktade jag polisen, berättade om checken, personnumret, namnet och adressen och ville att de skulle åka dit och kolla. "Nä, det är ingen idé", sa den trötte polisen. "Dom säger bara att dom hittat checken. Och 30 kr är ju ingen stor summa. I klass med snatteri". I det läget skulle jag gärna ha vänt mig till ett motorcykelgäng och bett dem åka dit och slå in dörren. Men den känslan gick snabbt över. I stället suckade jag bara.

Varför ska man överhuvud taget blanda in polisen vid enkla brott, som villa- och lägenhetsinbrott. Det enda polisen gör är att fylla i en blankett, som försäkringsbolaget vill ha. Varför inte låta försäkringsbolaget ta hand om den här typen av småbrott från början? Bolaget får bedöma om polisen måste kopplas in. Polisen slipper sådana här uppgifter och kan i stället ägna sig åt allvarligare brott.

Jubilerande deklarationsseminarium

Nu kan du börja deklarera på nätet. Skatteverket har öppnat sin e-tjänst. Blanketterna börjar i dag att trilla ned i brevlådorna runt om i landet.

I dag genomför verkets presstjänst också sitt årliga deklarationsseminarium för journalister. Det är en tradition som jag och dåvarande pressekreteraren startade för 25 år sedan, närmare bestämt onsdagen den 9 januari 1985. Seminariet lockade ett 40-tal deltagare och ägde rum på Hotell Carlton i centrala Stockholm. Att det var i januari berodde ju på att på den här tiden skulle deklarationen var inlämnad senast den 15 februari.

Sedan dess har verket fortsatt att arrangera det här uppskattade seminariet under alla år - utom ett, då seminariet ställdes in på grund av att det var för få nyheter att berätta om.

Jag har betalat 6,5 miljoner kr i skatt

Jag började jobba efter påsken 1967 och hade då 1 400 kr i månaden - brutto. I dagens penningvärde motsvarar det 11 350 kr - inte särskilt mycket till lön. Under alla år som jag har jobbat har jag gnetat i hop en total bruttolön på 13,7 miljoner kr - i nominellt värde.

Räknar jag om den summan - år för år - till dagens penningvärde blir det 19,5 miljoner kr. Det känns inte mycket för ett 43-årigt arbetsliv. Och då har jag dessutom varit högavlönad, åtminstone under 25 av dom här åren. Men delar jag summan med alla arbetsmånader så blir det en hel del, nästan 38 000 kr i månaden.

Om jag räknar - rent schablonmässigt - att en tredjedel av min bruttolön gått till skatt så blir det ca 6,5 miljoner kr i dagens penningvärde. Ovanpå inkomstskatten ska sedan läggas de arbetsgivaravgifter som min arbetsgivare betalat in.

Färgstark justitieminister

Justitieminister Ask föreslog häromdan att den som är misstänkt för sexköp ska få sin delgivning om misstanke hem i brevlådan i ett gredelint kuvert. Då får han (eller hon?) skämmas inför familjen. Om nu vederbörande har en familj. Annars blir det väl bara brevbäraren som blir upplyst om misstanken via kuvertet.

Idén om färgglatt kuvert har hon förstås snott från Skatteverket och Försäkringskassan. Deras årliga försändelser - i sina mörkblåa respektive organga kuvert - har också ett innehåll som många upplever negativt.

I ärlighetens namn ska sägas att justitieministern har dragit tillbaka sitt förslag.

Skatteverkets dåliga ekonomi - igen

Såvitt jag hört och sett så är det bara Dagens Eko som kommenterat Skatteverkets dåliga ekonomi - och nu två dagar i rad. DN, SvD och tv-nyheterna har varit tysta i frågan. Jag tipsade SvD redan i höstas om verkets prekära ekonomiska situation, men man bedömde tydligen inte att det var någon nyhet av värde.

Nye generalen Hansson säger att han känt till pengabristen, men att han när han var statssekreterare i finansen inte visste att den var så dålig. Det måste i så fall bero på att förre generalen Sjöstrand inte talat klarspråk när det träffats. Varför, kan man undra? Eller är allt som pågår nu ett spel som gjordes upp i höstas? Nä, så konspiratorisk är jag nog inte...

Nu är verkets ekonomiska situation offentlig och snart borde väl även några riksdagsmänniskor, t.ex. i skatteutskottet, uttala sig. Skatteutskottet ska för övrigt besöka verket i början av april och då vore det konstigt om inte ekonomifrågan kom upp.

Nu är det dessutom läge för den rödgröna oppositionen - som brukar värna den offentliga sektorn - att träda fram och lova mer pengar till verket om dom vinner valet i höst - framför allt om Borg kommer att hålla pungen stängd. Men nu tror jag inte han gör det. Några villkorade miljoner tror jag nog han hostar upp. Han kan ju inte tappa ansiktet och ge verket allt som krävs - och behövs.

Det är bra att pengabristen för verket lyfts fram i vårljuset. Nu återstår bara en fråga till för nya ledningen att ta tag i: att förändra den absurda beställar-utförarorganisationen som plågar verksamheten. Det vore intressant att få veta vad den har kostat hittills? Det är en fråga som Riksrevisionen borde titta närmare på.

"Närke, Närke mitt födelsenärke"

Rubriken ovan är en mening som örebrosonen Peter Flack myntat. Det han och jag har gemensamt är att vi båda har vuxit upp i Örebro och att vi gjorde lumpen samtidigt - för övrigt som malajer.

Örebro har blivit en riktigt trevlig stad, sedan jag flyttade därifrån (sic!). Det finns till och med en liten visa som prisar staden på Närkesslätten. Upphovspersonen känner jag inte till men melodin är samma som "Appladalen i Värnamo". Här är texten. Håll till godo.

Det finns ett landskap i Svea rike
som uppå jorden ej har sitt like.
Ty det är format liksom ett fat
med höga kanter och botten flat.
Och flata botten är Närkesslätten
och uppå den liksom sylt på plätten
där ligger staden där som vi bo
ty vi hör hemma i Örebro.

Aproå Peter Flack, så tycker jag att ni som ännu inte besökt Örebro och Flacks senaste revy ska passa på att göra det. Jag såg den i höstas och blev positivt överraskad. Den går även nu i vår. En del lustigheter drog jag för några arbetskamrater - yngre än mig - men dom skrattade inte alls. Kanske är Flacks skämt mer avpassade för min 40-talistgeneration. Eller också är det bara min generation som har humor?

Skatteverket vill ha mer pengar

Skatteverket har ont om pengar. Internt har det varit känt länge. Nu har nya ledningen öppet vänt sig till Finansdepartementet och bett om 400 friska miljoner per år framöver. Nya ledningen - både general- och överdirektören - var tidigare statssekreterare på finansen och var då med om att ge verket nya uppgifter utan finansiering. Så de måste har varit väl medvetna om den dåliga ekonomin när det tog chefsjobben på verket. De borde ha satt som krav för att ta jobben att få med sig en rejäl påse pengar. Kanske gjorde de det?

När Alf Nilsson var chef för verksamhetsstöd (utförarsidan på Skatteverket) och kämpade med de sparkrav han hade, sa jag till honom: "Du kan väl dra över med nån miljard. Det spelar väl ingen roll. Du ska ju snart sluta". Då svarade han att han ville ha ett bra eftermäle och dessutom gärna något nytt uppdrag. Eftermäle från vem, tänkte jag, personalen eller höjdarna i departementet, men sa inget.

Generaldirektörer och andra höga chefer som missköter sig brukar bli avsatta och placerade med bibehållen titel och lön i regeringskansliet några år utan vettiga uppgifter. Oftast dyker de upp i en ny roll några år senare när deras fadäser är glömda. De som är lydiga mot regeringskansliet får i stället ofta nya fina uppdrag på direkten så fort de slutat.

Skatteverkets begäran om mer pengar som nu gått in till finansen har säkert inte kommit till utan departementets kännedom i förväg. Det ska bli intressant att se om Borg öppnar plånboken eller om det hela bara är ett spel för gallerierna?

Mina kolumner

Jag gjorde under 33 år (Riks)Skatteverkets personaltidning. Under nästan 20 av dessa skrev jag i varje nummer en "kolumn" där jag tyckte till om allt möjligt som skedde på verket och förde den vägen ut olika budskap. Den sidan var nog den mesta lästa i hela tidningen, har jag förstått i efterhand. I de flesta fall stämde budskapen överens med de som ledningen hade, i alla fall när Lennart Nilsson var generaldirektör (1983-1996). Min kolumner handlade mycket om vikten av bra service till medborgarna, dvs. de jag kallade "Svenne å Irma".

Så här långt efter kan jag avslöja att Nilsson fick läsa alla min kolumner innan jag publicerade dem. Någon enstaka gång kunde han ändra ett ord eller två. Oftast fick jag tillbaka texten med ett "Bra! Han förstod vilken viktig kanal min kolumn var för att föra ut ledningsbudskap. Eftersom jag ibland var lite småkritisk mot verket så hade kanalen stor trovärdighet.

Nu finns ingen papperstidning på verket. Bara en nyhetsportal i intranätet. Där publiceras nästan uteslutande avsändaranpassad lednings- och styrningsinformation, dvs. "husbondens röst". Texterna är korta. Något utrymme för längre, kommenterande artiklar och artiklar med lättare innehåll finns det inte utrymme för (det som kallas "feature" på engelska). Det tycker jag är synd.

En gång skrev jag i tidningen jag gjorde en kolumn om det ökande administrativa nedfallet. Då tog det hus i helsike, eftersom jag trampade på ömma tår. Min chef krävde att få läsa mina kolumner i förväg, vilket var ett tryckfrihetsbrott, eftersom jag var ansvarig utgivare. Facket la sig i (mot min vilja) och det blev rubriker i tidningarna om censur på verket m.m. Min chef fick göra avbön och jag fick två veckors extra semester som plåster på såret.

Men jag fick igen senare. När verket gjordes om 2005 sökte jag jobbet som personaltidningsredaktör, men fick det inte. På sätt och vis var det skönt, då jag var mätt på att göra tidning efter 33 år. Nu är tidningen nedlagd.

För två år sedan gav jag ut mina samlade kolumner för åren 1986-2005 i bokform. Om du inte redan har skaffat boken kan du göra det nu. Här är länken. Skrolla ned i botten till vänster, skriv "Mina kolumner" i sökrutan så kommer du rätt direkt. Boken kostar 120 kr - ren självkostnad. Jag tjänar inte en spänn på den.

Snopen och förnedrad

Jag slutar nu att jobba efter 40 år på Skatteverket. Nu har jag semester och jag är fortfarande anställd. Min sista anställningsdag är den 31 mars. Jag har i alla fall lön tills dess (hoppas jag). Sista arbetsdagen var för någon vecka sedan och avtackningen var i onsdags.

I dag (lördag) åkte jag till verket för att skicka tack-e-brev till de som uppvaktat mig med anledning av min avgång. Men si - jag kom inte in på min arbetsplats. Jag var obehörig. Det kändes både snopet och förnedrande. Mina känslor för verket börjar svalna fortare än jag hade trott.

Det finns fler folkmord att besluta om

Riksdagens rödgröna - plus några alliansöverlöpare - har beslutat att Turkiet 1915 utövade folkmord på armenier, assyrier m.fl. - något som alla historiker utanför Turkiet redan är överens om. Ledningen i Turkiet blev förbannad och kallade hem sin ambassadör från Stockholm.

När nu de rödgröna m.fl. redan är i gång kan de väl även besluta att Spanien och USA utövat folkmord på indianerna i Syd- och Nordamerika, även om den processen var utspridd under många år och ligger längre tillbaka i tiden. Samtidigt kan de också besluta om att Stalin under 1930-talet utövade folkmord på sin egen befolkning.

Till sist kan de även be Ryssland om ursäkt för att Karl XII:s karoliner i början av 1700-talet helt utan anledning massakrerade 500 försvarslösa, avväpnade ryska krigsfångar.

Igår blev jag avtackad

I går eftermiddag blev jag avtackad av arbetskamraterna på Skatteverket efter mina 40 år på verket. Det var säkert ett 100-tal som hade samlats i huvudkontorets kafeteria för att få kaffe och tårta, som verket bjöd på. Det var kul att få stå i centrum.

Trots att jag undanbett mig personliga presenter fick jag böcker, vin, blommor m.m. vilket jag självklart uppskattar mycket. Jag hade i förväg annonserat att insamlade pengar i stället oavkortat skulle gå till ett barnhem i Thailand. Det blev ett mycket stort belopp, drygt 5 000 kr.

Varför Thailand? Jo, åren 2002-04 genomförde verket en svartjobbskampanj med ungdomar som målgrupp. På reklambyrån vi jobbade med fanns Sussie Jansson. Hon förlorade sina två döttrar i sunamin. De var där med sin far och hans nya familj. Alla omkom.

Sussie åkte till Thailand för att leta efter dem. Hon fann dem. Hon bestämde sig sedan för att jobba som volontär på ett nyöppnat hem för barn som förlorat sin föräldrar i sunamin. Hon blev kvar i Thailand, avvecklade sina åtaganden i Sverige (jobb, lägenhet m.m.) och är fortfarande kvar; nu driver hon barnhemmet tillsammans med sin sambo.

Lunch med nya överdirektören

I dag bjöds jag som pensionär på lunch av Skatteverket. Det är tydligen en rutin sedan länge att de blivande pankisarna på huvudkontoret som avskedsgåva får käka lunch med verksledningen. Det var jag och två andra blivande pensionärer, som - liksom jag - varit med i verket från slutet av 1960-talet. Plus två chefer. Den nya generalen Hansson var inte med. Bara överdirektören Andersson. En ny bekantskap. Dessutom fruntimmer. (För er som inte är van vid statliga titlar kan general- och överdirektör likställas med VD och vice VD för ett företag.)

Det var fint dukat, med vit duk m.m. i ett av de finaste sammanträdesrummen. Det var bara levande ljus som fattades (men det var ju mitt på dan och ljust ute). Maten var hyfsat varm och fullt ätbar: kycklingfiléer med ris och sallad samt buteljvatten och lättöl därtill. Jag var den ende som vågade öppna en lättölsburk. Säkert gjorde jag bort mig redan där.

Samtalandet var lagom artigt och försiktigt. Jag hade bestämt mig för att inta en låg profil. Jag är säker på att överdirektösen informerats och förvarnats innan om mig.

På en direkt fråga så svarade jag att det bästa nya ledningen kunde göra för Skatteverket var att utvärdera beställar-utförarsystemet, dvs. det som jag kallar "leka affär", och försöka ändra det och minska den interna byråkratin. Det roliga var att övriga i sällskapet instämde - om inte helhjärtat så i alla fall delvis i min kritik.

En sak stod dock klar efter lunchen. Verksledningen räknar inte med några extra pengar till verksamheten. Svångremmen för Skatteverket kommer fortsätta att dras åt. Jag avundas er inte, ni som måste kämpa vidare.

Lärarna behöver högre lön och status

När jag gick i realskolan - det som i dag motsvarar grundskolans högstadium - hade vi lärare som var både adjunkter och lektorer. För att bli lektor måste man ha doktorerat. De flesta var män. Lärarna var statstjänstemän och läraryrket var ett statusyrke med bra lön. Att det sedan fanns mycket annat i realskolan som inte var bra är en annan femma.

Lärarfacken hävdar i dag att lärarnas löner bara är hälften mot vad de var för 50 år sedan. Det har gått nedåt med både lönen och statusen för lärarna.

Den stora förändringen på vägen utför genomförde dåvarande skolministern Persson 1989 tillsammans med sin nuvarande hustru, som då var hans statssekreterare. Persson fick igenom en kommunalisering av lärarkåren, trots lärarnas protester. Röstsiffrorna i riksdagen blev 162 för och 157 emot; en knapp majoritet, tack vare stöd från kommunisterna. Lärarna buntades ihop med dagisfröknar, yrket blev ett kvinnoyrke, vilket med automatik tyvärr leder till lägre löner.

Nuvarande fru Persson har en syster som är (eller var?) rektor i Fagersta. Systern har aldrig förlåtit henne för kommunaliseringen av läraryrket.

Jag håller med skolfacket: Lärarnas status och löner måste höjas! Varför tycker jag det? Jo, min dotter är gymnasielärare med fem års akademiska studier, ett tufft jobb och medioker lön. Hade hon i stället valt att bli ekonom eller jurist (tre års studier) och börjat jobba på Skatteverket hade hennes lön i dag varit mycket, mycket högre.

Ett tecken i tiden

Under många av mina år på Skatteverket kämpade jag för ett mer begripligt språk i verkets texter, i första hand de som riktades till vanligt folk, dvs. de jag kallade "Svenne å Irma". För femton år sedan anställde jag två utbildade språkkonsulter som fick gå clinch med verkets juristfundamentalister. Jag var några år ledamot i regeringens Klarspråksgrupp. Språkutvecklingen gick åt rätt håll.

Men nu är byråkratsvenskan på väg tillbaka. Det hävdar i alla fall författaren och docenten i nordiska språk Lars Melin, som kollat texterna i några offentliga utredningar. Han ser det som ett trendbrott.

På Skatteverket föreslås nu i en intern utredning att ansvaret för verkets övergripande språkvård ska ligga på rättsavdelningen (sic!). Det är som att sätta bocken till trädgårdsmästare. Men det är väl ett tecken i tiden?

Bra med utbildning för invandrade

Nu ska regeringen se till så att nyanlända flyktingar m.fl. får gå en 60 timmar lång utbildning i svenska seder, bruk och även få allmän information om hur Sverige funkar. Det är jättebra. Det underlättar deras anpassning till vårt land.

Svenska för invandrare finns ju redan. Det som saknas är ett "prov" som visar att dom fattat grunderna i vårt samhällssystem och att dom hjälpligt, pratar, skriver och läser svenska språket. (Analfabeter kan ju få dispens eller stödundervisning.) Godkänt prov borde vara en förutsättning för att bli svensk medborgare. Men att tycka så här är inte politiskt korrekt. Jag är alltså varken korrekt eller politisk.

När jag på 1960-talet jobbade på länsstyrelsen, som då beslutade om svenskt medborgarskap, var de sökande tvungna att visa intyg på att dom kunde svenska. Det var ofta en präst eller en kommuntjänsteman som intygade detta skriftligt. Varför togs det kravet bort? Jo, det var sannolikt för att snabbare få nya svenskar som flytt från högerdiktaturer att rösta även i riksdagsvalet (och på det då statsbärande partiet).

Örebro "årets stad"?

Min gamla gnälliga hemstad är i ropet i år. Först är det melodifestival nu på lördag - "andra chansen" där B-laget bland låtarna får göra upp. I sommar ska man fira att det är 200 år sen Bernadottarnas stamfader Jean valdes till kung i Sverige och blev Karl Johan. Valet ägde rum 1810 i Nicolaikyrkan i staden.

Sista arbetsdagen efter 43 år i yrkeslivet

I dag gjorde jag min sista arbetsdag i livet och på Skatteverket. Formellt slutar jag den 31 mars men hade lediga dagar att ta ut. Nästa vecka blir det tårtkalas och avtackning.

Men jag avviker från det statliga mönstret. Jag slutar ett år och tre månader före min 65-årsdag. Det gör inte statstjänstemän. Enligt en notis i dagens tidning är det 80 procent av de som fyllde 65 förra året som fortsätter att jobba. På fem år har den kategorin ökat med 300 procent! ST-facket tror att det beror på ekonomiska skäl och/eller att dom trivs på jobbet. Kul för dom.

Jag slutar också av ekonomiska skäl, dvs. jag har en ekonomi som gör att jag klarar mig som pankis i förtid. Sen har jag trivts färdigt på Skatteverket. Jag har gjort mitt. Nu får andra, yngre förmågor ta över och göra om mina misstag.

Polisen saknar skattemärket

Nu behövs inte längre skattemärket på bilarnas bakre nummerskylt. Alla fakta finns ju i datorerna. Men polisen gillar inte att märket är borta. Nu är det jobbigare för dom att kolla om skatten är betald och bilen besiktigad.

Många polismyndigheter har inte skaffat sig den teknik som behövs, t.ex. datorer i polisbilarna eller möjlighet att kolla fakta om fordon via mobiltelefonen. Och vad beror detta på? Jo, att landet fortfarande har 21 olika polismyndigheter och en Rikspolisstyrelse allra överst.

Om allt hade varit en enda myndighet med samma påse pengar hade 1) antingen ingen polis/polisbil haft varken datorer eller mobiler eller 2) så hade alla haft det. Jag tror mer på det sistnämnda. Det är inte en slump att i stort sett alla andra myndigheter i Sverige är en enda rikstäckande myndighet.

Huvudkontoret börjar bli lite sunkigt

Skatteverkets huvudkontor i Solna byggdes om för ett antal år sedan. Allt blev nytt och fräscht. Nymålade väggar, nya gardiner, nya möbler. Men nu har det gått en tid och en uppfräschning här och var skulle behövas.

I några trapphus har någon drällputte skvimpat ut kaffemuggen. Kaffet har runnit nedåt längs ena väggen, våningsplan för våningsplan. En del toaletter har utrustning som börjat fallera, t.ex. automaterna för torkpapper - en del är trasiga.

Men Skatteverket har internt en så kallad beställar-utförarorganisation - det jag kallar "leka affär". Det innebär att allt som ska göras internt ska offertförfrågas, offereras och sedan beställas. På beställarsidan har man ett it-system för detta. På utförarsidan har man ett annat. Mellan beställare och slutlig utförare finns en hel hoper med kundansvariga på olika nivåer. Allt detta infördes 2005 för att man skulle förbilliga och effektivisera verksamheten. Sic! Ingen gillar systemet. Alla biter ihop, tiger och lider.

Att tvätta väggarna i trapphusen ingår inte i det löpande interna abonnemanget och då måste den tjänsten beställas. Det kostar extra pengar. Och Skatteverket lever på kredit. Jag skulle tro att kaffefläckarna kommer att vara kvar tills man river huset.

Det blev inget skattemuseum

Under mina 40 år på Skatteverket hade jag en vision om att en dag kunna skapa ett skattemuseum. Såna museer finns i Danmark (ihop med tullen där), Holland, Israel och USA samt säker även på andra ställen. Under årens lopp samlade jag diverse prylar - mest blanketter, skattsedlar, gamla handböcker och annat tryck - men även en del räkne- och skrivmaskiner samt några specialmaskiner.

Detta material har jag kunnat lagra på verket i Solna. Nu när jag slutar vill andra ha de utrymmen jag disponerat. För mig fanns två alternativ: Kasta allt jag samlat eller kolla om något museum var intresserat av det.

Jag kontaktade några lämpliga museer. Tack och lov var man intresserad. Myntkabinettet/Sveriges ekonomiska museum på Slottsbacken i Stockholm tog hand om de gamla trycksakerna plus en del räkne- och skrivmaskiner. Tekniska museet - som redan har över 200 skrivmaskiner - kommer att ta hand om citografmaskinerna och maskinen för prägling av id-brickor.

En citograf var en maskin där man kunde framställa adressplåtar, som även innehöll personnummer. Sådana adressplåtar började man göra i mitten av 1940-talet för hela befolkningen och de användes fram till mitten av 1960-talet för att ta fram olika adresserade dokument, t.ex. skattsedlar. Citografen består av två maskiner: En för att prägla plåtarna och en för att trycka uppgifterna. När hålkorten och de första datorerna kom på 1960-talet blev citografen omodern och försvann. Det är ren tur att de exemplar jag haft har funnits kvar.

Under flera decennier har alla nyfödda med automatik fått en så kallad dödsbricka med kedja hemskickad från Skatteverket. Nu har regeringen bestämt att sådana brickor inte längre ska tillverkas. En maskin för tillverkning av id-brickor kommer också att lämnas över till Tekniska museet.

Sju flyttkartonger med reklamfilmer som Skatteverket producerat sedan början av 1970-talet och framåt har lämnats över till Kungl. Bibliotekets arkiv för ljud och bild.

Nu kan jag lämna Skatteverket med gott samvete och veta att mina gamla prylar tas väl om hand. Men jag beklagar att Sverige inte har ett skattemuseum.