Sollentuna centrum delat av järnvägen

Min hemkommun Sollentuna har förändrats och fått ett nybyggt centrum. Järnvägen skär rakt igenom kommunen och även rakt igenom Sollentuna centrum. Den östra delen består av nya bostadshus med bostadsrätter som har tegelfasader eller färgglada putsfasader. Öster om järnvägen finns också ett helt nytt och stort köpcentrum med ett parkeringshus i flera plan. Ett aktivitetshus, kallat Satelliten, har också byggts på östra sidan. Här bor dom som har råd att köpa sin bostad. Här finns lyxiga butiker.

Sollentuna centrum är segregerat. Väster om järnvägen ligger Malmvägen (känd från Snabba Cash) med sin 40 år gamla hyreshus i trist grå betong. Där finns polishuset, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, det nybyggda huset för Attunda tingsrätt samt det nya häktet - en stor flervåningsbyggnad, strategiskt belägen mellan polishuset och domstolshuset (se bilden).

Om du sa "Kumla" för femtio år sedan tänkte nog de flesta på "skor". Säger du "Kumla" i dag tänker man nog främst på fängelset - Kumlabunkern. Jag befarar att Sollentuna om några år i första hand kommer att vara känt för sitt stora häkte.

Mimik och kroppspråk viktigt för kommunikationen

Frankrike tänker lagstifta mot burkor på offentliga platser. Här i Sverige är också burkorna och motsvarande huvudbonader uppe till diskussion. Tycker man inte om burkor är man invandrarfientlig islamofob. Accepterar man burkor är man... ja, vadå? Politiskt korrekt kanske. Jag vet inte. Politikerna tassar på tå. På mig verkar det mest vara en symbolfråga då antalet användare av burkor uppges vara ca 100 (av en befolkning på 9 miljoner invånare).

Det som inte nämns i debatten är hur viktigt mimik och kroppspråk är för kommunikationen mellan människor. Det talade ordet svarar för ca 7-10 procent av kommunikationen. Resten står kroppspråk och mimik för.

Det får mig att tänka på statsminister Per-Albin Hansson som när Andra världskriget bröt ut talade i radion. Han sa på sin trygga skånska dialekt: "Sveriges beredskap är god" fast han visste att den inte alls var det. Hade han stått i TV så hade han blivt avslöjad direkt som en lögnare. Han hade lagt cigaretten han rökte på bordet han satt vid. Cigaretten glödde och lämnade ett märke på bordsskivan. Bordet lär fortfarande finnas kvar på Sveriges Radio.

Jag tvivlar på Trollhättemopedens framtid

Juristen och författaren John Grisham nämner Saab nånstans i nästan alla sina böcker. För femton år sen skrev jag till honom och frågade varför han nämnde Saab och jag väntar fortfarande på svar. Jag tror inte det var fråga om betald produktplacering. Det finns ju runt om i världen folk som med snudd på fanatism gillar Saab. Jag tillhör inte den gruppen.

Jag har mer eller mindre mot min vilja kört en Saab 9-3 i två år. När jag skulle välja ny förmånsbil så fanns det bara Saab att välja. Anledningen var att min arbetsgivare Skatteverket bara har s.k. miljöbilar och de enda med vanlig automatlåda (då) var Saab. Den här Saaben kostade utan rabatt 303 000 kr för två år sedan. Den har samma lullull som normalt ingår i vilken japansk bil som helst. För 275 000 får man en större japansk bil som har samma utrustning, är säkrare, mer omtyckt och har mindre fel.

Det finns plus med Saab: man sitter bra, med etanol i tanken är den pigg, en bra vinterbil. Men av nån anledning har jag svårt för den ändå. Den känns plastig och verkar mest vara en svensk Opel.

När Saab var riktig bil och helsvensk så levde den tack vare att Södertälje gjorde lastbilar och Linköping flygplan. Saabs bilar har ju bara gått med vinst nåt enstaka år. Nu tar Spyker över och det kan i bästa fall rulla på ett tag till. Men om fem år tror jag inte Saab finns kvar. Och vi skattebetalare har blivit blåsta på 4 miljarder.

När kommer Lars-Gunnar och Monika?

Statistiska centralbyrån (SCB) berättade häromdan att Alice och Lucas toppar namnlistan för nytillverkade barn. Det har ju sedan några år tillbaka varit populärt att bl.a. ta namn som var populära i slutet av 1800-talet, som t.ex. Ebba, Axel, Oskar. Det är få namn som aldrig varit omoderna. Jag kan bara komma på ett som stått sig under många årtionden och även decennier - även om det inte alltid varit kallasnamn: Erik.

De namn som var populära på 1930- och 1940-talen är inte alls inne. Men jag skulle tro att 40-talisternas barnbarns barn riskerar att få namn som Lars-Gunnar, Monika, Birgitta, Krister, Lennart, Anita, Klas-Göran. Eller vad tro du?

Dokumenterade och förtecknade porträtt

Skatteverkets alla fyra generaldirektörer (hittills) har målats av i olja. Porträtten hänger på huvudkontoret i Solna. Men det finns även andra porträtt på verket. Alla chefer för Kungl. Kontrollstyrelsen från 1907 och fram till 1970 hänger också på Skatteverket. Dessutom finns stora färgfotoporträtt på de som var chefer för de myndigheter som 1971 bildade (Riks)Skatteverket.

Häromdan var en representant för Statens Porträttarkiv - som är en del av Nationalmuseum - på verket tillsammans med en fotograf. De dokumenterade alla porträtten och tog foton av dem. Så nu är verkets alla porträtt dokumenterade, förtecknade och kan räknas in bland de tiotusentals andra porträtt som ingår i statens porträttsamling.

På bilden ser du hur Skatteverkets tre senaste chefer ser ut i olja: Lennart Nilsson, Anitra Steen och Mats Sjöstrand.

Jag har jobbat för mycket för länge

I dagens tidning (SvD) finns en notis som berättar att den obetalda övertiden förra året var 1,9 miljoner timmar. Året innan var summan 1,3 miljoner timmar. Omräknat i personer så var det 27 procent fler som jobbade övertid utan ersättning, jämfört med 2008. Hur vet man det? Jo, Statistiska centralbyrån (SCB) har koll på sånt här.

Ser jag tillbaka på mina 43 yrkesverksamma år så har jag tillhört den del av de anställda som jobbat för mycket. Arbetstiden är nog normalfördelad: en del jobbar för mycket, de allra flesta jobbar det dom ska och en del jobbar för litet. Så sammantaget blir det jämnt skägg.

Tar jag 30 av mina arbetsår då jag käkat matrester (dvs. matlåda), då jag fikat vid skrivbordet samtidigt som jag gjort något nyttigt och då jag jobbat över kvällar och helger utan ersättning och lägger ihop allt så blir det 4,8 år! Jag har räknat med 220 arbetsdagar per år, en lunch på 20 minuter i stället för 40 minuter (som det säkert tar om man går ut och käkar) och en utebliven fikarast på en halvtimme samt 150 timmars gratis övertid per år.

Jag är 63 år och blir pensionär på heltid om några veckor. Lägger jag till mina fyra "gratisår" så blir min ålder 67 år. Jag har inte jobbat 43 år utan 47! Jag känner att jag kan gå ut i utanförskapet i förtid utan dåligt samvete.

För att - som jag - även haft jobbet som hobby krävs en förstående familj och framför allt en förstående fru. Det har jag haft. Jag minns en gång när familjen var och vandrade dagsturer i fjällen. Barnen var med. Sonen var väl runt sju år och sa när vi trampade omkring i blötan: "Det är så kul att vara här för pappa har inga papper med sig!". Där fick jag.

En gång för länge sedan intervjuade jag Håkan Djurberg, som var överdirektör och chef för dåvarande Exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON) - det som i dag är huvudkontoret för Kronfogden. Håkan hade jobbat för mycket och gjort en fin karriär i statens tjänst och jag frågade hur det varit: "Priset för det, sa han, är att jag nu har vuxna barn som jag inte känner!"

Kul skylt i Kapstaden

Som bekant ska det ju spelas fotboll på högsta nivå i Sydafrika. Men Sverige får inte vara med.

I Kapstaden håller man som bäst på att bygga det som behövs för fotbollandet och det skapar problem, bl.a. i trafiken. Då sätter man upp såna här skyltar. Kolla texten under: "Expect delays and obstructions as we get ready to have a ball!" Dom har humor, sydafrikanerna.

Varumärket Astrid Lindgren (II)

Nu har varumärket Astrid Lindgren fått sig en ny negativ knuff. Svenska Dagbladet har i dag en "krigsrubrik" på första sidan som basunerar ut "Nytt dödsfall på Astrid Lindgrens". Man skriver inte ens "Astrid Lindgrens sjukhus". Det är liksom underförstått.

Jag har sagt det förr - och gör det igen: Om man gjorde en enkät och frågade tusen personer: "Vad tänker du på allra först när du hör namnet Astrid Lindgren" så skulle jag tro att många skulle svara "sjukhus" och inte Pippi Långstrump. Släktingarna som äger varumärket är nog inte glada.

Astrid Lindgrens sjukhus är det barnsjukhus i landet som har fått flest Lex Maria-anmälningar. Och det verkar fortsätta. Något står inte rätt till. Dåliga arbetsförhållanden och usel personalpolitik sägs vara orsaken (vilket jag i andra hand även fått bekräftat från personal som jobbat där). Ytterst är det en ledningsfråga och man kan ju undra när det börjar hända något positivt som kan vända utvecklingen. Det är viktigt. Inte bara för Astrid Lindgren utan i ännu högre grad för de barn som vårdas där och deras föräldrar.

När chefen plötsligt kan själv...

För cirka trettio år sedan höll jag på att ta fram olika förslag på logotyper, märken, för dåvarande Riksskatteverket. Ett förslag, som jag gillade, men som inte generaldirektören tyckte om, var en stiliserad bild av Gustav Vasa. I det läget när arbetet gått i stå började generaldirektören att rita logotyper själv... Jag tog mig för pannan och suckade: Hur ska jag göra. Detta blir en katastrof! Generalen började rita tre kronor, mynt och annat som skulle kunna vara symbol för verket. Jag svettades mer och mer men fick till slut stopp på kreativiteten.

Jag lyckades få okej till att göra en omstart och kontaktade tre professionella logotypmakare som fick jobba fram något med "mynt/pengar" som utgångspunkt. Resultatet blev den triangelsnurra som verket nu har som logga. Snurran ska symbolisera ett flöde av pengar.

Nu har vi nya chefer på verket. Som också är kreativa. Suck!

Från årsskiftet ska alla affärer har godkända kassaregister, dvs. kassaapparater. Syftet är att få bort skattefusk och svartjobb och den illojala konkurrens som det innebär. Men för att det ska funka måste vi alla som handlar ta emot kvitton och alltid begära att få kvitton (om vi nu inte får ett). Från början planerades en kampanj med hela folket som målgrupp: "Begär alltid kvitto!". Men av de planerna blev det "nada!". Skatteverket har inga pengar längre till nånting. Och då skippar man allt vad information till medborgarna heter. I stället ska man hitta nya kanaler. Och det är så kallade sociala medier på Internet som gäller.

Då kom verket på: "Vi kan ju uppmana alla våra anställda att alltid begära kvitto. Och dom kan ju be sina släktingar och grannar att också begära kvitto!" Vår nya tillförordnade generaldirektör tände direkt på idén: "Och vi kan ju uppmana alla andra myndigheter att be sina anställda att också begära kvitto! Och alla som jobbar på regeringskansliet!" Lycka till!

Att prata med grannar, släktingar och andra kanske också kan räknas till gruppen "sociala medier"?

Lockande förslag från telefonsäljare

Då och då ringer det säljare och vill få mig att byta leverantör till bredbandet, telefonen, elektriciteten och gud vet vad. Oftast avböjer jag. Men häromdan sa jag ok till att byta leverantör för elen och telefonen - både för kåken och torpet. Säljaren gick i spinn när han fick napp direkt och jag hörde hur upphetsad han blev. "Dom vill byta både hemma och på sommarstället!" nästan skrek han till nån som stod brevid - och fortsatte: "Hur gör jag nu då?". Det kanske var säljarens första samtal, vad vet jag.

Säljaren upprepade sedan sitt erbjudande, sa att samtalet spelas in och sen var det klart. Efter några dagar fick jag med vanliga posten hem en skriftlig avtalsbekräftelse. Där fanns de fakta som säljaren rabblat upp i förskönad form.

Jag plockade fram mina gamla el- och telefonräkningar och gjorde en analys i lugn och ro. Vinsten under ett telefonkvartal för torpet var ca 25 kr i månaden med den nya leverantören. Men för kåken var det en förlust med drygt 30 kr i månaden. För elen var det ingen vinst alls, med det nya abonnemanget. Trots att erbjudandet lät så himla bra! Tänk så konstigt.

Vid all telefonförsäljning har man 14 dagar på sig att tacka nej. Det gjorde jag. Att ringa till kundservicen gick inte. Där tutade det upptaget hela tiden. Och någon postadress fanns inte angiven. Men efter en stunds klickande på leverantörens webbplats hittade jag till slut en postadress och skrev ett brev dit. I brevet krävde jag en bekräftelse på att avtalet sagts upp. Nu ska det bli intressant att se om det kommer en sådan. Tveksamt, skulle jag tro.

Nä, jag ska nog återgå till min vanliga attityd till nasare som ringer och stör mitt i middan eller mitt i ett bra tv-program. Jag har två standardsvar: 1) Du, jag vill läsa igenom ditt erbjudande i lugn och ro. Skicka ett brev till mig! (Det kan dom inte.) 2) Du, jag är lite upptagen just nu. Kan jag få ditt mobilnummer så ringer jag dig senare i kväll, men det blir nog nån gång runt 23-tiden. Är det ok? (Det är det naturligtvis inte.)

Jämställdheten tar ett stort kliv framåt

Vägmärket som visar var det finns ett övergångsställe har hittills alltid haft en mansliknande figur, den s.k. Herr Gårman ("här går man"). Nu finns även en övergångsställeskylt med en figur i kjol. Den första skylten har satts upp i Nybro kommun och fler Fru/Fröken Gårman-skyltar kommer att sättas upp runt om i landet. Jämställdheten har tagit ett jättekliv framåt.

Kylan kostar i uppvärmning

I dag var det inte så kallt som det har varit tidigare. Risken finns att jag måste plocka fram skidorna. Min fru har hotat med det. Men det finns ju alltid något som man måste göra inomhus att skylla på... och sen så har jag ju min envisa förkylning som ursäkt!

Det är många år sedan det var så här kallt så här länge så här års. Det är ju vackert med snön och rimfrosten på alla träden. Men kylan kommer att märkas på elräkningen.

Jag har haft koll på uppvärmningskostnaderna under alla år vi bott i egen kåk. När kåken tilläggsisolerats märktes ingen skillnad. När den hade byggts ut märktes ingen skillnad. När familjen blev större och även innefattade två tonåringar märktes ingen skillnad. De enda gånger då jag fick en märkbar skillnad i el- och uppvärmningskostnaderna var när det var några veckor med sträng kyla. Alltså som vi har det nu.

Varför är det så kallt? Det måste väl - som det mesta nuförtiden - bero på den globala uppvärmningen?

PS. Är Kebnekaise en laptop?

Jag var en kugge i maskineriet

Vanvårdsutredningen har rapporterat om det tusentals tvångomhändertagna barn - nu vuxna - som farit väldigt illa hos fosterhem och på institutioner. På 1960-talet när jag var nybliven landskanslist på länsstyrelsen var jag en liten, liten kugge i det här maskineriet.

En del av mitt jobb på landskansliet (en del av länsstyrelsen på den tiden) bestod i att föra anteckningar när barn och alkoholister skulle tvångsomhändertas. Det fanns inga länsrätter, utan det var byråkraterna på länsstyrelsen som fattade besluten.

Socialnämnden presenterade en utredning och begärde att länsstyrelsen skulle besluta om tvångsomhändertagande av barn respektive tvångsvård av alkisar, oftast vanliga A-lagare. Beslutet fattades av en förste länsassessor. Men innan beslutet togs förekom förhör, där modern (sällan en pappa) fick "komma till tals" om det handlade om barn.

Jag minns ett fall där det som "bevisning" fördes fram utsagor från grannar som kunde intyga att modern haft "spring av karlar" och att "hon ställt ut soppåsar i trappen". Det skulle alltså vara bevis på att hon var lösaktig och att hon inte kunde sköta hemmet.

Jag blev ibland fundersam över hur beslut togs och hur bristfälligt underlaget var. Men, som sagt, min roll var ju att sitta still, hålla käften och så gott jag nu kunde anteckna vad som sas. Mina ganska tunna och kortfattade anteckningar lades sedan till handlingarna och blev en del av ärendets vidare färd bland olika sociala inrättningar och följde personerna livet ut.

Beslutsfattaren, förste länsassessorn Johansson, var en gammal man (ungefär samma ålder som jag har nu. Sic!) som ofta upptäcktes sovande på sitt tjänsterum. När en A-lagare en gång förhördes för att förpassas till torken uppgav A-lagaren, på en direkt fråga om sin alkoholkonsumtion att han drack två kvartingar om dagen. Johansson såg konfunderad ut, vände sig till bisittande länsassessorn och frågade vad en kvarting var för något. Svaret blev en halvbutelj.

Så gick det alltså till på 1960-talet.

Bokstäver bättre än siffror

Min svärfar ägnade lördagarna åt att lösa korsordet i Bergslagsposten. Jag såg det som en totalt meningslös sysselsättning. Varför lägga tid på sånt trams? Nu är jag där själv. Det kunde jag aldrig tro.

Jag har både DN och Svenskan i pappersform (en himla massa makulatur att släpa till återvinningen) och de dagar jag inte jobbar ägnar frun och jag en del tid åt att lösa korsorden. Men vi skickar aldrig in några lösta korsord. Där går en gräns. Så lågt har jag inte fallit än. Men helt säker ska man inte vara. Åldrandet fortsätter ju.

Men det där med "suddåkkå" är inget för mig. Nåt japanskt skit. Däremot är frun, som jobbat på bank, mer familjär med siffror än jag och ägnar sig även åt sifferfyrkanterna. Nä, jag gillar bokstäver. Bokstäver står för humaniora: konst, information, historia, geografi och en massa mjuka värden. Siffror däremot är hårda, kalla, logiska och fyrkantiga: matematik, naturvetenskap, kemi, fysik, it och annat obegripligt. Inget för mig.

Två dagar på raken med möten

Jag började min jul- och nyårsledighet redan den 17 december. Nu har jag jobbat i två dagar. Det tog emot. Båda dagarna var dessutom mötesdagar.

I går var jag på Försäkringskassans huvudkontor i Stockholm. Där träffade jag några informatörskollegor från andra myndigheter. Vi ingår i ett "RUT-uppdrag" från regeringen där "RUT" står för "Rätt utbetalning" (från trygghetssystemen). Det går (för oss informatörer) i korthet ut på att vi ska samordna våra informationsaktiviteter om bidragsfusk och svartjobb. Sedan ska vi kolla effekten av aktiviteterna genom enkäter och rapportera tillbaka till regeringen. Uppdraget är i stort sett omöjligt: De berörda myndigheterna har inte planerat några informationsaktiviteter om fusk. Alltså finns det inget att samordna, mäta effekten av och rapportera. Dessutom är tiden knapp.

För att kunna informera, genomföra enkäter m.m. krävs pengar - som inte finns. Regeringen har inte skickat med några till oss. Och myndigheterna har inte avsatt några heller. Arbetet med RUT-uppdraget upplever jag därför som tämligen meningslöst. Det är enbart ett spel för gallerierna. Men kollegorna i projektet är duktiga och vi har kul när vi träffas. Alltid något.

Detta är bara en liten uppgift utan finansiering som ålagts Skatteverket. Det finns många andra, betydligt större uppgifter. Verket ska utfärda id-kort, behandla ansökningar om HUS-avdraget och att med början i höst börja folkbokföra folk på lägenhet. För inget av dess uppgifter har verket fått full finansiering. Förra året gick Skatteverket back nästan en halv miljard och det lär nog bli lika eländigt på pengafronten i år. Verket börjar bli ett anorektiskt konkursbo.

Vi får hoppas att den nya generaldirektör (som borde varit på plats den 1 januari) känner till verkets dåliga ekonomi och ställer krav på extra pengar för att ta jobbet. Det är kanske därför man inte hittat någon ny chef, trots att man sedan flera år tillbaka vetat om att den förre generaldirektören skulle sluta vid årsskiftet.

I dag var jag på ett annat möte hos Tillväxtverket. Där började vi planera informationen om den nya företagarsajten verksamt.se, som byggts av Tillväxtverket, Bolagsverket och Skatteverket. Sajten vänder sig till den som redan driver företag eller som tänker starta ett. Den är indelad i olika avsnitt: Fundera, Starta, Driva, Utveckla, Avveckla. Eftersom den är under utveckling kan du lämna synpunkter på den. Gå gärna in och kolla!

Det här arbetet känns meningsfullt. Företagarsajten har utvecklats under en längre tid och smygstartade i juni förra året. Till sommaren kommer den att vara mer komplett och ha fler e-tjänster för den som vill starta företag. Att bygga sajten har nog kostat någonstans mellan 30-50 miljoner kr.

Men nu när det börjar bli dags att berätta för folket att sajten finns så är man inte villig att satsa ordentligt på information. Ett par-tre miljoner kanske myndigheterna är beredda att anslå. För det blir det inte mycket information, när vi har hela svenska folket som målgrupp och alla företagare som delmålgrupp. Enligt en undersökning som Nordea gjorde i våras så sa halva svenska folket att man kunde tänka sig att starta eget.

Man satsar miljoner på att utveckla en ny produkt. Men när det blir dags för marknadsföring finns inga pengar. Det är ungefär som om Volvo skulle ta fram en ny bilmodell och ställa upp bilarna på ett gärde utan för Göteborg och hoppas att köparna ska hitta dit på egen hand.

Pension är krångligt

När jag hade fyllt 60 så blev jag inbjuden av Försäkringskassan till ett informationsmöte. Där berättade man hur den allmänna pensionen fungerar och gav en del tips. Ett tips var att man skulle ta ut 25 % av sin premiepension när man fyllt 61 år. Det gjorde jag. Pensionsbeloppet man får är försumbart. I mitt fall är det 54 kr i månaden. Men det ger mig rätt att kalla mig "pensionär". Då kan jag åka billigare hos SL (Storstockholms lokaltrafik) m.m. Allt var alltså bara positivt för mig.

Men man talade inte om det negativa. Hade jag blivit arbetslös så hade jag fått ut mycket mindre i a-kasseersättning. Den som har någon form av pension - oavsett hur stor den är - får nämligen bara 65 % av sin lön i arbetslöshetsersättning. Den som inte har pension får 80 %. För den som tjänar 15 000 kr i månaden handlar det om 112 kr mindre per dag i a-kasseersättning. Det berättade inte Försäkringskassan.

Jag får hoppas att den nya Pensionsmyndigheten (där min f.d. medarbetare och sedermera chef Sten Eriksson nu är informationsdirektör) gör vad den kan för att föra ut så bra och mottagaranspassad information som möjligt. Reglerna runt våra pensioner och hur de hänger ihop med varandra och med annat. t.ex. a-kassa, är inte lätta att tränga in i.

Mina kopplingar till Bernadottarna

Jag fick Herman Lindqvists bok om Jean Bernadotte i julklapp och håller på att läsa den nu. Den är intressant och lättläst men har en hel del korrekturfel och upprepningar här och var. Det stör dock inte läsningen.

Just nu har jag kommit till augusti 1810 då Jean Bernadotte valdes till tronföljare av ständerriksdagen, som var församlad i Nicolaikyrkan i Örebro. Att Bernadotte föreslogs beror på ett enskilt initiativ av löjtnanten Carl Otto Mörner (1781-1868). Denne Mörner var officer vid Upplands regemente och hade bl.a. utmärkt sig vid stormningen av Lier skans i Norge 1808. (Krig mot Norge? Jo, därför att Danmark-Norge hade gått med i kriget mot Sverige - det krig då Sverige förlorade Finland till ryssen.) Med i samma drabbning var min farfars farfars morfar, den indelte soldaten Måns Olsson Holm (1765-1837). Här finns min första koppling till Bernadottarna. Mycket, mycket långsökt, det ska villigt erkännas.

Andra kopplingen är att jag är född och uppväxt i Örebro, den stad där Bernadotte valdes. Också väldans långsökt.

Tredje kopplingen är att nuvarande kungen och hans kvinna har handhälsat på mig. Två gånger dessutom. Först när dom kom på besök till dåvarande Riksskatteverket i Solna och sen när dom åkte därifrån. Det ni!

Ytterligare en koppling är när kungaparet med dottern Victoria var i Rom för att fira Heliga Birgitta. Vi stod helt aningslöst utanför birgittinerklostret i centrala Rom och undrade varför det samlades folk där. "Svenske kungen kommer", sa man. Vi stod kvar. Jomenvisst, där kom de kungliga och gick förbi oss, en meter bort och in i kyrkan i klostret. Hade vi varit snabba kunde vi hängt med in till mässan de skulle bevista.

Korsordsfel

Så skönt det känns när man kan hitta fel hos andra? Framför allt när man själv har dålig självkänsla. Korsordet på sidan 34 i dagens Svenska Dagblad innehåller ett fel. Det står "I NÄRKE" och svaret blir "Arboga", vilket är fel. Arboga ligger i Västmanland. Kanske det är kungens felsägning när han för ett antal år sedan var i Arboga och inledde sitt tal till medborgarna med orden "Kära örebroare...!" som spelat korsordsmakaren ett spratt?

"Du får köpa bilen!

Att få dö utan smärta är väl något som de allra flesta skulle önska sig när den dagen kommer. Läkaresällskapet och Läkareförbundet kan tänka sig att lindra smärtan för den som ligger och plågas inför döden. Tanken är att den som är i livet slutskede, är obotligt sjuk och har svåra smärtor ska kunna sövas ned för att sedan få självdö. Men patienten måste väckas upp med jämna mellanrum för att ge fortsatt tillstånd till sömnbehandlingen. Politikerna verkar vara positivt avvaktande till förslaget.

Det får mig att tänka på en historia som en arbetskamrat berättade för mig. Hans svärfar hade en VW-bubbla som min kamrat hade tjatat på honom att få köpa. Men svärfadern vägrade. Sen blev svärfader svårt sjuk och låg för döden. Dottern och mågen (arbetskamraten) kallades till sjukhuset. Läkarna ville ta bort alla slangar, stänga av de livsuppehållande maskinerna och låta svärfadern dö för det fanns inget hopp om bättring. Dottern och mågen sa nej och ville att behandlingen skulle fortsätta.

Det gick några timmar (eller om det var dagar) så slog svärfadern upp ögonen, stirrade förvånat på mågen och sa: "Du får köpa bilen!" Svärfadern hade mirakulöst piggnat på sig och levde vidare ett tag till.

Snopen yngling

Nu när jag snart är pensionär på heltid så har vi (dvs. min fru) bestämt att vi ska städa källaren. Vi började i går. Hittade massa saker vi inte visste att vi hade. Körde bort flera säckar till tippen och några kassar med dukar, kläder och pälsar till Röda Korset.

Pälsarna var min mammas (1908-1998). Det var en svart perversianpäls... jag menar persianpäls och en brunmelerad sak, sannolikt en nutriapäls. Båda för små för min fru. Dessutom är det väl inte helt riskfritt att gå klädd i äkta päls numera med alla veganer lurande i buskarna. Veganer, förresten. En son till en av mina kompisar har en t-shirt där det står "Päls är varmt. Kött är gott". Ganska tufft, tycker jag.

Min mor var slagfärdig. En sen vinterkväll stod hon, pälsklädd, i 75-årsåldern och väntade vid en busshållplats. Hon var liten och nätt och - som man säger - pimpinett. Ett gäng överförfriskade ynglingar, drygt 20, närmade sig henne bakifrån. En av dem gick fram, gav henne en knuff på axeln och sa: "Hörru, får jag knulla med dig!". Min mor vände sig sakta om, tittade på ynglingen uppifrån och ned och sa lugnt: "Du, det tror jag inte du klarar av". Något snopna dröp ynglingarna av.

Grattis till mig själv

Jag sålde några aktier för en månad sedan för 90 kr per styck. Nu står dom i 150 kr! Grattis! Jag har rörligt elavtal, både i hemmavillan och på torpet. Grattis! Jag köpte ett USB-minne, tänkt att användas till den digitala fotoskärmen. Funkar inte ihop. Grattis! Köpte även en liten MP3-spelare. Fick inte igång den. Grattis! (Men tack för svärsonen. Han fick spelaren att funka direkt, utan att läsa någon manual. Var är det för fel på mig?)

Man får vara glad att solen finns och har tittat fram i dag.

Nyttigt med motion

Över tiotusen jägare har varit ute i skog och mark i mellersta och norra Sverige för att jaga varg. Man fick skjuta drygt ett tjog. Kritiken är hård mot såväl jägarna som regeringen, som tillåtit detta. Varför så många jägare till det lilla antalet vargar, menar kritikerna. Tja, spelar det någon roll? De flesta jägare är väl medelålders män med lite övervikt. Att vara ute till fots i skogen är väl bra motion? Både för jägaren och hans hund.

Stockholmarna försörjer övriga landet

Vi som bor i Stockholmsområdet är många gånger illa sedda av befolkningen i övriga landet. "Stockholmsjävlar! Nollåttor!" är bara några av skällsorden. Det här är ingen ny företeelse. Min farfar född 1887 flyttade 1910 till Örebro. Han var söderkis och behöll sin stockholmsdialekt hela livet. Hans barn - min far och hans syskon, födda och uppväxta i Örebro - kallades av omgivningen för "dom där stockholmsungarna" trots att dom pratade gnällig närkingska.

Göteborgarna har nog svårast att acceptera Stockholm och stockholmarna. Det är nog lillebrorskomplexet som finns i "Sveriges största småstad" som tar sig formen av den här hatkärleken till huvudstan. I mitt jobb på Skatteverket så kan kamraterna i Göteborg sällan acceptera det som huvudkontoret i Solna hittar på, men som övriga delar av landet accepterar.

En sak som stockholmshatarna runt om i landet glömmer bort - eller inte känner till - är skatteutjämningssystemet. Behövande kommuner har fått ekonomiskt stöd sedan 1917 och grunden till det nuvarande systemet kom till 1966. Under 2008 bidrog Stockholms stad med 1,4 miljarder kr netto till systemet. Det är bara elva kommuner i landet som förlorar på systemet, varav nio finns i Stockholms län. De övriga två finns Skåne.

Under 2009 betalade varje invånare i Danderyd 20 714 kr, i Stockholm 1 891 kr, i Lidingö 11 883 kr, i Sollentuna 3 648 kr i skatteutjämning till övriga landet. Totalt omfattade systemet - inklusive vissa statliga medel - 47,5 miljarder! Men vart går pengarna? Självklart är det många avfolkningskommuner som får pengar för att kunna klara skolan, åldringsvården m.m. (men man har även kunnat bygga flotta kommunhus, simhallar och annat). Det är väl ok.

Men att Malmö förra året fick 3,1 miljarder netto, Göteborg drygt 1,7 miljarder, Örebro nästan 950 miljoner och Helsingborg 772 miljoner har jag svårare att svälja.

Det där med barn och barnbarn

Jag skulle aldrig gifta mig, aldrig flytta till Stockholm, aldrig skaffa barn ... Nu har bott i Storstockholm i över 40 år, varit gift lika länge och har två barn och två barnbarn. Se hur det kan gå!

Barnbarn, ja... Innan jag var morfar så var det många i min omgivning som hade barnbarn. Det var det allmänna samtalsämnet och jag var aningen trött på det, då jag inte hade några egna barnbarn. En kvinnlig arbetskamrat som inte heller hade barnbarn var också trött på omgivningens barnbarnsprat. En gång när hon satt med sina väninnor som alla hade barnbarn och pratade om Elin, Emma, Oskar och allt vad ungarna hette började min kamrat att prata om Max. Väninnorna lyssnade vänligt men fortsatte mest att prata om sina egna småttingar. Min kamrat fortsatte att prata om Max, som åt, bajsade, sov och hade sig. Sedan avslöjade hon att Max var hennes dotters lilla hund. Tablå och ridå.

Jag kunde inte förstå tjusningen med barnbarn innan jag fick egna. Visserligen blir det stökigt med leksaker och prylar över hela huset och dom kräver all uppmärksamhet (vilket dom också får, framför allt av sin mormor, dvs. min fru).

Det är alltid roligt när dom kommer men det är lika roligt när dom går. Och när dom gått så börjar man att längta efter dom igen.

Nu kan du lämna kommenter

Nu har jag ändrat diverse inställningar så nu kan du lämna kommentarer. Tiderna för mina inlägg är också justerade. // Hälsningar Björn

Varumärket Astrid Lindgren

Sedan ett halvår tillbaka skriver tidningarna om det uppmärksammade dödsfallet då ett för tidigt fött spädbarn, som vårdades vid Astrid Lindgrens sjukhus, dog under oklara omständigheter. En rättsprocess är inledd och en barnläkare riskerar åtal. I artiklarna nämns "Astrid Lindgrens barnsjukhus" både i texter och rubriker. I dag har Svenska Dagbladet t.o.m. en överrubrik där man skriver "Astrid Lindgren-fallet".

Astrid Lindgren är utomlands ett av Sveriges starkaste varumärken och skolor i bl.a. Tyskland har namngetts efter henne. Varumärket är starkt även här hemma, vilket bl.a. resulterat i att barnsjukhuset vid Karolinska fått hennes namn. Varumärket har alltid haft positiva förtecken, men hur är det nu kan man undra?

Det är stor risk att fallet med spädbarnet naggar varumärket i kanten. Om man skulle fråga tusen personer "Nämn tre saker du tänker på när hur hör namnet Astrid Lindgren?" så skulle jag tro att en hel del lyfter fram sjukhuset och spädbarnet. Astrid Lindgrens släktingar som äger hennes olika varumärken (varav Pippi Långstrump är ett) är nog inte glada.

Familjefotons vara eller icke vara

I dagens Svenska Dagblad inleder Elise Claesson sin kolumn på ledarsidan så här: "Det var förbjudet att ha familjefoton uppställda på kontoren, skriver Herta Müller i romanen Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv". Den romanen handlar om dikaturen i Rumänien.

På Brännpunkt på sidan bredvid finns en debattare, underteckand av bl.a. Katrin Westling Palm (KWP), tidigare ekonomidirektör och sedan överdirektör vid Skatteverket - men nu generaldirektör för Pensionsmyndigheten. Det finns en koppling...

När Skatteverkets huvudkontor byggdes om för några år sedan skulle alla ha samma möbler, samma dator m.m. Allt som var udda skulle bort. Tanken var att vid nästa omorganisation bara flytta folk, inte möbler. Överstepräst för omdaningen var den dåvarande ekonomidirektören KWP. När lokalerna var klara och nyinredda kom KWP med sitt hov på inspektionstur, pekade och sa: "Det där ska bort! Det där får vara kvar." Vi skulle inte ens få ha foton på barn och barnbarn på skrivborden. (Nu är det ok med foton, för att ingen bryr sig.)

Den del av våningens kontorslandskap, som jag basade över, hade kvar en röd IKEA-soffa plus ett fint ovalt soffbord med klaffar - det som på engelska kallas "hunting table". Också från IKEA.
KWP stirrade på mina udda möbler och sa: "Soffan får vara kvar, men bordet ska bort!" Bordet försvann. I stället tvingades jag för skattebetalarns pengar köpa in ett skitfult fyrkantigt soffbord på taniga ben från vår möbelleverantör Kinnarp.

Jag hoppas att kamraterna på KWP:s nya pensionsmyndighet får ha foton på sina barnbarn på skrivborden.

Inför döden och strax efter

Jag har både DN och Svenskan som jag försöker läsbläddra igenom varje morgon. Det är fler som dör i DN än i Svenskan. Nekrologer och dödsannonser brukar jag skumma igenom för att se om jag finns med.... Nä, för att kolla om det dyker upp nån jag känner perifert, t.ex. en gammal f.d. arbetskamrat eller släkting till någon bekant.

Jag har under årens lopp skrivit ett tiotal nekrologer över släktingar och arbetskamrater. Min egen nekrolog tänker jag skriva själv - i förväg. För att veta att allt blir korrekt. Jag har också hotat med att ha med Skatteverkets logga - triangelsnurran - som symbol i min dödsannons, något som min fru inte vill höra talas om. Hon kommer se till att det inte blir så, trots att jag gett huvuddelen av mitt vakna liv åt verket. Det är annars inte helt ovanligt att symboler för företag, idrottsklubbar m.m. finns med i dödsannonserna.

Nekrologen är ju en hyllning till den avlidne och dennes släktingar. Det är normalt ingen hejd på allt positivt som skrivs. Man kan ju undra hur det egentligen har varit? Här är ett fiktivt exempel:

"F.d. direktören Gustav Andersson har stilla och fridfullt somnat in efter ett långt liv. Han växte upp i X-stad, son till direktören Anders Andersson och hans maka Amanda. Gustav började efter studentåren vid läroverket i Y-stad att arbeta i faderns bilfirma. Han gifte sig med Karolina och fick två barn. Gustav var politiskt intresserad och satt en tid med i kommunens byggnadsnämnd samt var medlem i IFK Kamraterna, där han knöt många kontakter. Efter flera framgångsrika år i bilbranschen avvecklade han faders firma och sadlade om för att i stället göra en ny karriär och börja arbeta hos Belysningsbolaget i X-stad. Karolina och Gustav valde att gå skilda vägar och Gustav blev efter några år sambo med Beata. På fritiden ägnade Gustav sig åt att umgås med vännerna och han var en social och trevlig medmänniska, som vi länge kommer att sakna."

Men om sanningen ska fram så är den korrekta bilden av Gustav Andersson den här:

"Gustav Andersson hittades ihjälfrusen i helgen. Han växte upp i X-stad, son till direktören Anders Andersson. Gustav hamnade tidigt snett, struntade i skolan och klarade inte att ta studenten. Fadern förbarmade sig över honom och lät honom jobba i sin bilfirma, som han sedan ärvde. Firman gav honom en tid pengar, han charmade barndomskamraten Karolina. De gifte sig. Gustav var otrogen, fick två barn på byn, som dock Karolina accepterade. Han kunde snacka, blev X-partist och kom in i byggnadsnämnden - en position han utnyttjade för att få bygglov på sin svartbyggda villa, vilket medförde att han sedan uteslöts ur X-partiet. Han var aktiv i supporterklubben till IFK Kamraterna. Karolina tröttnade till slut på hans otrohet och lämnade honom när han kört bilfirman i botten, som gick i konkurs. En kamrat lyckades ge honom "jobb" på Belysningsbolaget, där han var kvar tills han fick förtidspension. Sista åren syntes han ihop med andra sup(porter)kamrater. bl.a. Beata, hos vilken han stundtals bodde (när hon inte kastade ut honom)."

Svenskan gäller i Sverige, eller....?

Den 1 juli förra året fick vi äntligen en lag som bl.a. slår fast att svenskan är Sveriges officiella huvudspråk. I lagens tionde paragraf slås fast att för den offentliga verksamheten är det svenska som gäller. Självklart, kan man tycka. Behövs då en lag?

Ja, den behövs. Lagen har fört med sig att JO har fått in flera anmälningar, riktade mot myndigheter m.fl. Regeringskansliets e-postadresser är på engelska. Ska du t.ex. nå någon på Finansdepartementet får du använda "finance" och "ministry" för att skicka e-post. Det finns också en hel myndighet som bara har ett engelskt namn: "Invest in Sweden Agency (ISA)". Chefen för den myndigheten hävdade att man måste ha ett namn på engelska. Bullshit, säger jag. Det går att ha både ock, som t.ex. Skatteverket / Swedish Tax Agency och använda engelska där det behövs.

Inom Skatteverket kör man görna med engelska uttryck. Sannolikt tycker man att det är mer modernt och affärsmässigt... nu när man sedan 2005 "leker affär" och offererar, beställer, köper och fakturerar internt av varandra. Att "leka affär", dvs. att ha en beställar-utförarorganisation har prövats inom näringsliv, kommuner och landsting och där har man övergett det. Men nu är det högsta mode hos statens myndigheter. Jag tror inte att det är effektivt. Riksrevisionen borde granska företeelsen.

Hos Skatteverket pratar man om SLA, vilket lär betyda "Service Level Agreement". Varför inte använda "servicenivåavtal (SNA)" i stället. Jag har en ny närmaste chef, som kommer från näringslivet. Hon pratar mycket engelska, typ "Vi måsta ta fram en draft" och liknande. När verket ombildades senast ville man på personalsidan föra in HR som organisatoriskt begrepp, vilket jag kämpade mot. Nu blev det tack vare mig "personaldirektör" och "personalstab" i stället för "HR-direktör" och "HR-stab". Men det var inte uppskattat av de berörda. En del engelska ord är med i akademiens ordlista, t.ex. controller. Vi får acceptera det, eftersom vårt svenska språk utvecklas hela tiden och nya ord kommer till.

Näringslivet gillar engelska ord. När Skånska Cementgjuteriet, som nu heter Skanska, byggde hus i Silverdal i södra Sollentuna marknadsförde man det nya området med "Skanska Houses". Löjligt! Lika löjligt är det när Solna kommun kallar Solna centrum för "Solna City" och Virebergs industriområde för "Solna Business Park". Ytterligare ett löjligt tillfälle då engelska användes i onödan var när en av Ericssons tidigare chefer pratade folkskoleengelska på en presskonferens i Sverige för enbart svenska journalister.

Nä, upp till kamp för svenska ord och uttryck i stället för engelska dito! Det ska bli intressant att se vad JO säger om de anmälningar man fått.

Patentverket och moment 22

Jag har jobbat som informationsdirektör hos Skatteverket och jag tog fram den logga - triangelsnurran kallad - som verket har. Loggan är ett registretat varumärke och vart tionde år ska man omregistrera det, vilket jag försökte göra åt verket. Men det tog stopp. Det kom i stället ett formellt och skriftligt föreläggande från Patent- och registreringsverket (PRV) som uppmanade mig att visa att Skatteverket hade rätt till det. Den ursprungliga registreringen av loggan var nämligen gjord av Riksskatteverket (RSV) - den centrala skattemyndighet som fanns innan det rikstäckande Skatteverket bildades.

Jag hänvisade PRV till den lag som stiftades när Skatteverket bildades och som bl.a. sa att det som tidigare var RSV nu var Skatteverket. Men lagen dög inte åt PRV:s fyrkantiga juristfundamentalister. Man ville ha en originalhandling. Jag undrade vad PRV ville ha för slags handling, men det kunde man inte säga. Moment 22 alltså. Ett tag tänkte jag vända mig till regeringskansliet och be att få ut originalet till lagen som finansministern undertecknat och som fanns arkiverat på departementet.

Jag kom dock själv på en annan lösning. Jag skrev ett brev som Skatteverkets generaldirektör fick skriva under. Där intygade han som RSV:s siste generaldirektör att han överlät skattesnurran från sig själv till sig själv som Skatteverkets nuvarande generaldirektör. Det godtog PRV. Pust!

Det är inte alltid helt lätt att ha med myndigheter att göra.

Polisen och inbrottet på torpet

Förra året hade vi ett inbrott på vårt torp. Grannen ringde och berättade det och jag ringde direkt till polisen på 114 114. Det blev lång väntan i telefonkö men till slut fick jag kontakt med en vänlig själ hos polisen. När jag sa att vårt torp ligger i Bergslagen och att jag ringde från 08-området blev själen tyst. Han satt ju i Stockholm och kunde inte ta emot min anmälan.

Under tiden hade jag startat Internet och såg att man kunde göra anmälan på polisens webbplats och avslutade därför telefonsamtalet. Men ganska snart märkte jag att att det inte gick att skriva fritext. Det funkade inte att göra en anmälan via nätet.

Ringde 114 114 igen, ny telefonkö, ny förklaring till en ny vänlig själ i Stockholm. Samma visa. Blev till slut omkopplad. Lång tystnad men kom sedan till "Polisens jour" i Örebro, där man inte alls ville ta emot mitt samtal. Ny förklaring. Blev bortkopplad. Ännu längre tystnad för att mötas av en ny vänlig själ som sa "Polisen Malmö"! Den skånska själen förstod dock mitt dilemma. Tämligen uppgiven drog jag hela historien ytterligare en gång och sa att det nog var lika bra att jag gjorde en anmälan via papper, kuvert och frimärke. "Naj, det går inte. Vi tar inte emot anmälningar den vägen" blev svaret. Hon lyckades till slut att gå in i diariet hos polisen i Örebro län och lägga in min anmälan där. Pust! Det tog bara1,5 timme att göra en bagatellartad polisanmälan.

Regeringen lovade inför valet 2006 att satsa på rättsväsendet. Det har man gjort och polisen har fått miljardbelopp i ökade anslag. Vad man använt pengarna till vet jag inte. Till fler poliser, har man sagt. Däremot vet jag att man inte gjort något för att få en fungerande rutin för att kunna anmäla brott. Polisen i Sverige är fortfarande uppdelad på en stor mängd olika myndigheter som konkurrerar inbördes.

Polisen är i stort sett den enda statliga verksamhet som inte är organiserad i en rikstäckande myndighet. Skatteverket, Försvaret, Tullen, Förseningskassa... flåt, jag menar Försäkringskassan och Arbetsförnedringen... flåt igen, jag menar Arbetsförmedlingen är rikstäckande enmyndigheter. Men ingen rikspolischef eller justitieminister har lyckats rå på polisfacket och polischeferna och slå ihop allt till en myndighet.

Om polisen i landet varit en enda myndighet hade det förmodligen gått lätt som en plätt att anmäla inbrottet vid första samtalet.

Kalkåsen, Stråssa och Bergslagsflaggan

Så här ser vårt torp Kalkåsen ut i vinterskrud. Det är ett litet bergslagshemman, ca 15 hektar, i Stråssa, som ligger några mil norr om Lindesberg i hjärtat av Bergslagen. Stråssa är en f.d. gruvort med anor från 1400-talet. Vill du veta mer om Stråssa kan du klicka på länken nedan. På Stråssa Bys webbplats kan du också läsa om Bergslagsflaggan - en flagga som jag skapat och som säljs av byalaget i byn.

Stråssa By

Pensionsjämförelse Sverige - USA

Apropå pensionär och pension så har jag en intressant story.

Vårt land framhålls ofta som ett fördedöme i världen när det gäller värlfärd, social omsorg och allehanda förmåner. Många medborgare här hemma tror nog att Sverige ligger i topp på alla sådana områden och att vi lever i det bästa av länder. En del politiker har nog också hjälpt till att sprida den bilden... USA, däremot, anses vara ett land där samhällets skyddsnät är - om inte obefintligt - så i alla fall bristfälligt. President Obama har ju uppenbara problem med att få igenom sin sjukförsäkning för alla. Den här bilden stämmer inte alltid.

Min svägerska arbetade i USA i början av 1960-talet när hon var i övre tonåren. Undet ett år och tio månader som lågavlönt biträde på ett försäkringsbolag i Minnesota tjänade han totalt cirka 2 300 dollar.

Förra året gick hon i pension vid fyllda 65 år. När hon ansökte om sin svenska pension fick hon även uppge att hon jobbat utomlands. Via kontakter mellan Försäkringskassan, USA:s pensionsmyndighet och ambassaden i Stockholm kom ett överraskande besked till henne.

Den lilla tid hon arbetat i USA ger henne en livsvarig pension - efter amerikansk skatt - på 50 dollar, knappt 360 kr. Pengarna går direkt in på hennes bankkonto i Sverige så det blir inga extra kostnader för att få tillgång till dem.

Men inte nog med detta. Även hennes man, min bror, får en månatlig livsvarig pension på 23 dollar (ca 165 kr) efter skatt tack vare hennes jobb i Minnesota på 1960-talet.

Pensionerna från USA ska jämföras med vad min bror får i statspension för sina 18 år som statstjänsteman i Sverige. Han började jobba statligt som 19-åring 1958 och slutade 1976 med en hög lön som kontraktsanställd avdelningsdirektör. För alla dessa år får han nu som pensionär ynka 319 kr i månaden - efter skatt - i statlig pension.

Anledningen till den låga statspensionen är att pensionsförmån började räknas först från fyllda 28 år. Och inte för tjänstledighet. Min bror var tjänstledig för FN-uppdrag under två år den aktuella tiden.

Allt som glimmar i Sverige är inte alltid guld....

Gott Nytt År!

Det nya året 2010 är också ett märkesår. Inte bara för kungahuset utan även för mig. Varför dådå? Jo, jag kommer att lämna mitt yrkesverksamma liv som pågått i 43 år och bli pensionär på heltid när mars månad har gått ut. Eftersom jag jobbar halvtid nu så har jag cirka 20 arbetsdagar kvar... Det ni!